Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
I väntan på asyl
På två år har 32-årige Ahmed Srahins liv förändrats drastiskt. Från ett liv och karriär i Syrien till livet på ett flyktingboende utanför Skara i väntan på asyl.
Ahmad Srahin är 32 år och levde tills för ett par år sedan ett typiskt liv för en högskoleutbildad man i sin ålder. Han hade en karriär som dataingenjör i Syrien och tack vare sitt arbete bodde och jobbade han periodvis i Abu Dhabi och Kuwait. Som syrier var det aldrig några problem att resa och förutom jobbresorna turistade Ahmad runt om i världen. Men så kom kriget till Syrien och Ahmad bestämde sig för att lämna allt bakom sig – sitt hemland, sin familj och sitt arbete.
– Jag flydde inte för att jag svalt utan för att mitt land inte är fritt. För att jag tappade hoppet om att överleva, säger Ahmad Srahin och berättar att han ofta får frågan hur han, en berest akademiker med Adidasskor på fötterna och en smartphone i fickan, kan vara flykting.
Vägen in i Europa var minst sagt dramatisk. Vid två försök att ta sig från Turkiet till Grekland med båt kantrade båtarna och Ahmad och de andra flyktingarna räddades ur Medelhavet av turkiska flottan. När de i stället, med hjälp av flyktingsmugglare, skulle ta landvägen in i Grekland över bergen övrgav smugglarna dem. I sju dagar vandrade de runt i skogen utan att veta var de befann sig.
Från början hade Ahmad siktet inställt på Tyskland men fick under flykten höra att det var bättre och mer jämlikt i Sverige och så hamnade han här trots att han inte kände någon i Sverige.
Men tiden som asylsökande har varit tuff. I dag bor Ahmad på ett av Bert Karlssons flyktingboenden i Axvall två mil utanför Skara och när vi träffas har han väntat på asyl i 16 månader, trots att syrier enligt svensk lag ska beviljas uppehållstillstånd.
– Jag ångrar inte att jag kom hit men jag förväntade mig att bli behandlad som en människa. Sverige är ett vackert land och människor är välkomnande, men systemet och rutinerna för att komma in i samhället är för långsamma.
Trots att Ahmad talar bra engelska tycker han att det är svårt att kommunicera med svenskar. Han är frustrerad över att han inte fått lära sig svenska i och med att Svenska för invandrare, sfi, bara erbjuds den som redan fått uppehållstillstånd.
– Jag önskar att jag stod här och pratade svenska i dag.
Innan flykten från Syrien hade Ahmad Srahin aldrig varit arbetslös, inte en enda dag i sitt liv. För att känna att han bidrog till samhället även här i Sverige började han jobba gratis som volontär på Myrorna. Men efter fyra månader hade han inte råd längre. Som asylsökande förväntas du klara dig på 24 kronor om dagen och det räcker inte ens till en tur- och returbiljett på bussen till Skara, där Myrorna finns. I dag volontärar han två dagar i veckan hos Svenska kyrkan med att hjälpa andra nyanlända flyktingar, tack vare att kyrkan betalar bussbiljetterna. Andra på boendet fördriver tiden med att dricka te, promenera eller helt enkelt sova bort dagarna.
Ahmad delar rum med fem andra personer på asylboendet som är fullt av människor från olika kulturer, som talar olika språk och bär på olika trauman. Det blir ofta bråk och det finns ingenstans att gå undan eller vara för sig själv, berättar Ahmad och visar bilder från boendet. Det är slitet och en av toaletterna saknar sittring sedan flera veckor tillbaka.
Att Ahmad och andra asylsökande står ut trots den psykiska påfrestningen och det limbo de befinner sig i, tror Ahmad är tack vare människans förmåga att anpassa sig.
– Jag har förlorat min dröm, tappat bort den på vägen och ärligt talat känner jag mig nere. Men jag har inte gett upp.
*Efter lång väntan fick Ahmed Srahin sitt uppehållstillstånd i mitten av december. Han bor kvar på asylboendet i väntan på kommunplacering.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen
Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.
– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.
Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.
Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt.
Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.
Utköpt för andra gången
Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.
Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.
I början av året var det dags igen.
Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.
”Välfärd lockar många i dataspelsvärlden”
Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.
– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.
Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.
Nu har det mattats av.
Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.
Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.
Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar
Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.
På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.
– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.
Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.
Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.
– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.
Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.
Kan man säga nej till att bli utköpt?
– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.
