Erik Sköld går otåligt runt i en liten cirkel framför skrivbordet, totalt fokuserad på rösten i headsetet. Argumenterar snabbt och säkert, och gestikulerar för att understryka det han säger. Som om kunden stod där framför honom. När affären är i hamn följer han med till lunchrummet.

Det har tagit oss nära fem månader att få komma hit.

Meningen är att skriva ett lättsamt reportage på temat "Vilka är de som ringer oss mitt i maten?" Det för att ge ansikte åt de telefonförsäljare som man ibland kan uppleva förföljer en. Som ivrigt erbjuder mobilabonnemang, tidningsprenumerationer, gratis strumpor eller vad det nu kan vara, när man just kommit hem från jobbet.

Men de försöker ju faktiskt bara göra sitt jobb. Så vilka är de? Hur tycker de själva det är att ringa hem till folk för att sälja och vilka reaktioner kan de möta? Får de stöd om de blir illa bemötta och vilka arbetsvillkor har de i övrigt? Det var frågor vi gärna ville ha svar på.

Fackklubben på Teleperformance i Stockholm förklarar sig vara positiv till idén. Men när vi, efter uppmaning av klubben, tar kontakt med personalchefen för att få tillstånd att komma uppstår problem.

Först vill personalchefen veta vem vi ska tala med, vilka frågor vi ska ställa och vad syftet med reportaget är. Misstänksamheten förklarar hon med att hon har dålig erfarenhet av media.

När vi äntligen fått klartecken visar det sig att berörda inte har informerats. En lätt förskrämd arbetsledare förklarar att hon därför inte kan låta oss tala med någon eller fotografera i lokalen.

Personalchefen tillkallas och vi får så småningom träffa teamleadern Inanc Tuna. Han står vid en slags pulpet varifrån han kan övervaka den grupp telefonförsäljare han ansvarar för och där en TV-monitor hela tiden visar hur det går med försäljningen.

Inanc Tuna följer med till det närbelägna lunchrummet för att vi ska kunna tala i lugn och ro.

Vi konstaterar att de flesta av det sextiotal telefonförsäljare som jobbar med telemarketing är väldigt unga. Inanc Tuna berättar att jobbet ofta är det första och något de kan ha som sommarjobb eller varva med studier.

- De flesta stannar bara en kort period. Medellivslängden är ungefär en månad, bara mellan femton och tjugofem procent stannar kvar under en längre tid, säger Inanc Tuna.

Enligt ledningen stannar varannan anställd som arbetar med telemarketing kvar i mer än sex månader.

Själv började Inanc Tuna för sex år sedan och var en av toppförsäljarna innan han blev coach för att sedan avancera till teamleader.

Han har sålt det mesta, säger han, och räknar upp bredband, fast telefoni, försäkringar, tidningsprenumerationer liksom  nyckelbrickor.

- Jag har representerat ett trettiotal företag, organisationer och myndigheter. Bara en gång har jag vägrat sälja. Av politiska skäl, säger han, utan att avslöja vad det handlade om.

- Jag är väldigt tävlingsinriktad och var ofta bäst. Och först ville mina teamleaders inte släppa mig till att bli coach.

En duktig säljare kan tjäna mellan 25 000 och 30 000 kronor i månaden.

- Och det är ju väldigt bra, när man är 20 år och inte har någon högskola, konstaterar han.

Jag undrar om det inte blir en väldig press om man ska sälja så mycket att man kommer upp i den lönen varje månad.

- I mitt fall kom pressen mest från mig själv och jag blev triggad av det. Men det finns de som inte klarar av det.

Telefonförsäljarna som arbetar med telemarketing delar arbetslokal med många andra, som arbetar med kundtjänst, ibland kombinerad med lite försäljning. Arbetsplatsen är dimensionerad för 220 produktionsenheter, som det heter. En blå heltäckningsmatta dämpar ljudnivån. Här och där står stora skärmar, som nödtorftigt skiljer de olika avdelningarna åt.

Vid telemarketingavdelningen hänger anslag om olika försäljningstävlingar och annat som kan ge vinster, som DVD-spel, biobiljetter eller extra pengar.

Den som jobbar under "Superhelgen" får en belöning. Om man tipsar en kompis om ett jobb och sedan båda stannar kvar i minst två månader får tipsaren en kompisbonus på 500 kronor.

Inanc Tuna berättar att han själv vann en massa säljtävlingar.

- Vi fungerar ju så att även om det är små priser så vill man tävla.

Som säljare hade han sällan några problem med otrevliga kunder, även om det kunde hända att han fick sig en avhyvling.

- En gång fick jag en fem minuters utskällning. Men då satt jag bara tyst och lät honom skälla av sig. Och det hela slutade faktiskt med en försäljning.

- Jag tror att den som är otrevlig när man ringer upp kanske är osäker på sin egen förmåga att tacka nej.

Det som kan påverka en mest negativt, säger han, är de gånger man ringer till någon som är avliden.

- Våra listor uppdateras efter en till två veckor och då händer det att någon har avlidit och att en anhörig svarar. Då vet säljarna inte riktigt hur de ska hantera det, förutom att be om ursäkt.

- Men vårt främst mål är att våra medarbetare ska må bra psykiskt. Och man lär sig hantera olika saker som säljare. Vi ska ju inte lura utan hjälpa kunderna och vårt motto är att övertyga. För vem vill ha en missnöjd kund, säger Inanc Tuna.

För att få jobb på Teleperformance måste man vara 18 år och inte ha några tal- och skrivsvårigheter.

- Sedan vill vi att det här ska vara en bisyssla när det gäller telemarketing. Och att man ska vara positiv och vilja utvecklas. Och gärna vara energisk, säger Inanc Tuna.

Alla provanställs under sex månader och får sedan två dagars utbildning i säljteknik och på den produkt man ska sälja.

I Inanc Tunas arbetsuppgifter ingår att stötta telefonförsäljarna.

- Visst händer det att jag får hjälpa till om någon blivit otrevligt bemött av en kund. Men det mesta stödet är rent försäljningsmässigt, som när någon inte presterar. Eller att någon har problem utanför jobbet eller inte mår bra på grund av relationer med arbetskamraterna, säger han.

- Det handlar inte så ofta om att man blivit utskälld eller fått ett aggressivt bemötande. Vanligtvis kan vi hantera det bra. Det är väldigt sällan någon slutar på grund av det.

När vi lämnar lunchrummet för att gå tillbaka till telefonförsäljarna förekommer han mig genom att fråga om jag inte vill lyssna lite på hur de låter när de säljer.

Men när vi möter personalchefen stöter det genast på patrull.

Inte ens om jag lovar utesluta allt som på något vis kan avslöja vem uppdragsgivaren är eller vad som säljs så får jag yppa ett ord om vad någon försäljare säger. Jag får inte ens återge en hälsningsfras om inte uppdragsgivaren gett oss tillstånd till det, påstår hon.

Personalchefen och Inanc Tuna kommer överens om att vi får tala med de två unga försäljarna Erik Sköld och Sahnisin Karahan.

Hon är 18, har varit här i sex månader och trivs bra, förklarar Sahnisin Karahan över en kopp kaffe i lunchrummet. Hon berättar lite blygt och knapphändigt, om att det som driver henne på jobbet självklart är provisionen. Plus att hon tycker det är roligt att ha kontakt med kunderna.

Efter någon minut dyker Inanc Tuna upp att sätter sig med oss.

Sahnisin Karahan säger att de flesta kunder är trevliga men att hon ibland upplever möter aggressivitet.

- Men man blir van och så länge man inte är otrevlig tillbaka så händer ju inget mer. Jag tar inte åt mig längre. Man blir ganska stark efter ett tag här, man får inte ta det personligt, säger hon.

- Vissa kan vara jättekänsliga men då måste man tänka på att det inte är en själv de är arga på egentligen.

När jag undrar vad hon tjänar bryter Inanc Tuna in och säger bestämt:

- Vi vill inte tala om lönen här.

När jag tycker att det väl är upp till var och en att själv avgöra om man vill uppge vad man tjänar eller inte säger Inanc Tuna att man inte får det, av konkurrensskäl.

Sahnisin Karahan tystnar och jag släpper lönefrågan.

Hon vet inte att det finns en fackklubb på jobbet.

- Jag har ingen bild av facket, säger hon och förklarar att hon inte förstår varför man ska vara med.

En stund senare berättar säljaren Erik Sköld öppet och frimodigt om sig själv och jobbet. Att han är nitton, att det här är hans första jobb, att han varit här i fyra månader nu och trivs bra.

- Jag gillar försäljning, och här kan man dessutom tjäna mycket pengar, säger han.

Erik Sköld upplever att han de flesta han ringer upp är trevliga. Det är jättevarierande hur han blir bemött säger han.

- Visst händer det att en del blir jättearga och kan säga att de inte bett om några samtal och inte vill ha med oss att göra. Men jag försöker alltid vara trevlig och börjar med att säga att jag hoppas att jag inte ringer olämpligt. Och överlag är folk trevliga när man ringer upp.

- Jag representerar ju ett företag och om jag får en smäll i ansiktet direkt så käftar jag inte tillbaka utan tackar för mig. Jag kan ju inte göra mer än så, i så fall får jag väl sura vid datorn en stund. Och ibland får man också reaktioner som att "Jamen vad bra att du ringer och hjälper till".