Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

De fortsatte jobba efter 65

Allt fler jobbar efter 65 – trots seglivade fördomar om äldres arbetsförmåga. För Ann-Mari Niklasson krävdes det en stroke innan hon motvilligt drog sig tillbaka vid 80.
Anita Täpp Publicerad 13 april 2021, kl 07:01
Kent Eng
Kollega har träffat tre personer som fortsatte jobba efter 65. Ann-Mari Niklasson gick inte i pension förrän hon var 80 år. Kent Eng

Vid 80 års ålder tyckte Ann-Mari Niklasson fortfarande att jobbet som ekonomiansvarig på ett stort advokatkontor i Uddevalla var roligt. Men då ville ledningen ändå att hon skulle gå i pension. Hon tror själv att det beror på att hon ett år tidigare haft en stroke.

Fram till dess hade Ann-Mari inte haft mer hälsoproblem än att hon hörde lite dåligt. Det tyckte hon var väldigt irriterande, men använde ändå motvilligt en hörapparat ibland.

Men en dag, på våren 2019, när hon som vanligt var på jobbet, började hon plötsligt må konstigt och upplevde att skrivbordet rörde sig ifrån henne.

På sjukhuset fick hon veta att hon drabbats av en kraftig stroke, som dock endast drabbat balanssinnet. Efter några veckors vård och återhämtning var hon tillbaka på jobbet, om än på halvtid till att börja med. Visst var det lite snabbt och visst var hon lite medtagen i början, medger hon.

– Fast jag hann ändå med alla arbetsuppgifter.

Men Ann-Mari upplevde ändå att stroken gjorde att hennes ålder kom i fokus.

– Jag fick veta att ledningen hade börjat diskutera en efterträdare till mig. Och eftersom de visste min inställning till jobbet så höll de det hemligt i början, vilket gjorde mig ledsen. Men när jag började använda mitt sunda förnuft så insåg jag också att det ändå var dags att sluta. För det är klart att stroken också hade skakat om mig, säger hon.

– Och när de sedan hittade en jätteduktig tjej som gick bredvid mig i ett halvår innan jag gick i pension så kändes det bättre. Och man måste ändå vara realist.

Senare har Ann-Mari fått höra att hon fick stroken därför att hon jobbade så mycket.

– Men aldrig i livet att jag tror på det. För jag var inte stressad och trivdes jättebra på jobbet. Och även mycket yngre människor kan få en stroke.

Den sista mars 2020 gick Ann-Mari i pension. För andra gången. För hon gick faktiskt i pension redan vid 65, när hon jobbade på samma advokatkontor, som då dock var mycket mindre. Även den gången var det med bävan, förklarar hon.

– Då berodde det mest på att jag var väldigt less på de arbetsuppgifter jag hade, samtidigt som min chef funderade på att sluta. Och jag hade faktiskt också börjat känna att jag identifierade mig för mycket med jobbet och tänkte att jag banne mig behöver göra något annat.

De tyckte inte det fanns någon anledning att ha kvar en person som var så pass gammal som jag

Men det tog inte lång tid innan Ann-Mari insåg att pensionärstillvaron inte var något för henne.

– Då hade min mångårige särbo gått bort och jag levde ensam. Om det hade suttit någon i andra soffhörnan så kanske det hade känts på ett annat sätt. Men nu började jag nästan genast att vantrivas hemma och visste inte vad jag skulle göra med all tid.

– Visserligen har jag flera väninnor och umgås också mycket med mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och jag har alltid gillat att gå långa promenader, sticka och virka och att läsa böcker. Men det är bara roligt när man gjort lite nytta före. Så jag tröttnade på det, säger hon.

Och redan efter tre månader hade hon fått ett nytt jobb, på en bokföringsbyrå i Uddevalla. Där blev hon sedan kvar i fem år innan företaget köptes upp av en större revisionsbyrå, vilket ledde till att byråns anställda fick för lite att göra. Varpå ledningen ville att Ann-Mari skulle sluta.

– De tog ett samtal med mig där de tyckte det inte fanns någon anledning att ha kvar en person som var så pass gammal som jag, när det fanns så många yngre som inte heller hade tillräckligt att göra. Där kände jag av en ålderism, och det var jobbigt.

Men knappt ett år senare, 2010, hade hon fått jobb på advokatbyrån igen, först som vikarie och sedan som heltidsanställd ekonomiansvarig.

Fast sedan, efter nästan tio år, kom alltså stroken emellan.

Vad har hon då gjort av den senaste tiden som mer eller mindre motvillig pensionär? Jo, först skaffade hon en katt som sällskap. När det inte fungerade, eftersom den bara ville ut från hennes lägenhet, beslöt hon i stället anta ett erbjudande om att bli kassör i PRO, Pensionärernas riksorganisation, i Uddevalla.

För det ger henne ändå möjlighet att fortsätta jobba med ekonomi, liksom att efter pandemin kunna delta i olika aktiviteter och ha många sociala kontakter, resonerar hon.

Sedan hon nu blivit pensionär igen så har hon också fortsatt att sköta bokföringen åt en vän liksom åt ett egenföretagande barnbarn.

– Det går inte att släppa helt, säger Ann-Mari Niklasson.

 

Margareta, 69, har gått ned på 30 procent

Deltidsarbete under många år påverkade Margareta Arenås beslut att fortsätta jobba efter 65 – för att dryga ut kassan. Men också för lusten att jobba.


Fotoo: Christopher Hunt

Vid 64 års ålder insåg lantmätaren Margareta Arenås att hon hade hamnat i en klassisk kvinnofälla. Efter allt deltidsarbete när barnen var små skulle pensionen bli låg.

Först nu, vid 69, funderar hon på att lämna arbetslivet. Men att Margareta har fortsatt jobba på teknikkonsultkoncernen Sweco i Falun och Stockholm har också berott på att hon fortfarande tycker att jobbet är roligt och känner att hon är uppskattad både av kollegor och kunder.

– Annars hade jag så klart inte varit kvar, säger hon.

Visst hade Margareta anat att pensionen skulle bli låg till följd av allt deltidsarbete under de tre döttrarnas uppväxt.

– Men vid 64, när jag tog reda på hur mycket jag skulle få, insåg jag hur lite jag tidigare har funderat på pensionen.

Då hade hon länge varit separerad från barnens far. När döttrarna kom, i tät följd på 1980-talet, var hon och mannen överens om de inte skulle vara så mycket på förskolan eller fritids.

Men för att göra det möjligt blev det Margareta som gick ner i arbetstid, medan mannen fortsatte med sitt heltidsarbete. Först 2001, efter sammanlagt 18 års mammaledighet och deltidsarbete, började hon jobba heltid igen.

Det fortsatte Margareta sedan med till 2019. Förra året gick hon ned till 40 procent av arbetstiden och i år jobbar hon 30 procent.

– Det är jättebra att ha kunnat göra så. För samtidigt som det höjer min pension är det ett bra sätt att fasa ut och kunna överföra kunskap till mina kollegor under det här året. Sedan får vi se.

– Snart ska jag väl ändå sluta, men det har jag i och för sig sagt flera gånger förut. Och kanske kan jag ändå fortsätta jobba lite timmar ibland.

2019 flyttade Margareta från Falun till Stockholm, främst för att ha närmare till barn och barnbarn. Och under hela pandemin har hon jobbat på distans.

Om hon pensionerar sig nästa år, vid 70 års ålder, kommer pensionen att vara betydligt högre än om hon hade lämnat arbetslivet vid 65.

– Det är lätt att vara efterklok. Och nu kan jag ju tycka att jag borde ha tänkt mig för och i alla fall krävt att min sambo satte av pengar till mig, via en försäkring eller så, för all tid jag var hemma med barnen.

 


Respekterad efter 30 år på Telia

67-årige ”silverräven” Hans Ahlsmo känner inte av någon ålderism – tvärtom känner han sig respekterad för sin kompetens. Att jobba 60 procent passar honom perfekt.


Foto: Christopher Hunt

67-årige civilingenjören Hans Ahlsmo beskrivs som ”en av våra kära silverrävar”, av en kollega på Telia, där hans långa erfarenhet och speciella kompetens har gjort honom svår att ersätta.

För ett par år sedan beslöt han att utnyttja möjligheten till flexpension och gå ner till 60 procent av arbetstiden. Ett beslut som främst berodde på att han länge lagt mycket tid på att hjälpa sina föräldrar.

– I och med det hade jag inte så mycket egen ledig tid. Så att kunna jobba mindre har betytt väldigt mycket, säger han.

Något han också uppskattar är att han själv har fått bestämma att han nu jobbar heltid tisdag till torsdag och är långledig varje helg. Då hinner han också fiska, spela golf och träffa vänner.

Efter en drygt 30-årig anställning på Telia, tidigare Televerket, och de stora omställningar och neddragningar som gjorts, tillhör han nu en liten kvarvarande grupp experter på fast telefoni.

Han upplever att alla i gruppen får mycket uppskattning.

– Alla vet ju att mobiler och internet är framtiden. Och när vi nu är ganska få kvar som ansvarar för alla telefonstationer och plattformar som används för den fasta telefonin, så vill så klart många att vi stannar kvar för att hjälpa till med övergången till det nya, säger Hans.

I hans arbetsuppgifter ingår att vara mentor för att överföra kunskap till kollegorna.

– Tekniskt sett har jag gjort min hemläxa genom att följa med i den nya tekniken. Jag har exempelvis varit drivande för att så mycket IP-telefoni går på Telias nät i dag och har också varit med och skrivit några av specifikationerna för det.

– Och eftersom jag känner en stark lojalitet mot Telia och mina medarbetare så känns det viktigt att bygga upp kunskap hos dem så att de växer in i sina roller och på lite sikt klarar det här.

Någon ålderism har han aldrig känt av.

– Jag tycker snarare att det finns en stor respekt för kompetens och erfarenhet.

Läs mer om åldersfördomar:

Pension vid 65 stark norm
John Mellkvist kämpar mot ålderismen

Arbetsmarknad

Försvarsindustrin på högvarv i krigets spår

Kriget i Ukraina, militär upprustning och medlemskap i Nato. I svensk vapenindustri råder febril verksamhet och i Karlskoga skriker branschen efter kompetens.
Linnea Andersson Publicerad 8 november 2023, kl 06:02
I fabriken utanför Karlskoga tillverkas bland annat ammunition till granatgeväret Carl-Gustaf.
I fabriken i utkanten av Karlskoga går produktionen på högvarv. Här tillverkas bland annat olika typer av ammunition till det granatgeväret Carl-Gustaf. Vissa granater utformas för att brisera i luften, andra ska först bryta igenom pansaret på en stridsvagn för att sedan explodera inuti den. Foto: Per Knutsson.

– Skytten kan bära två granater åt gången i varje dubbeltub. Medan en soldat fyrar av, kan en annan ladda om.

Angelica Fors, projektledare på Saab Dynamics, håller upp en militärgrön behållare med texten ”explosive” i rött. I den finns plats för ammunition till granatgeväret Carl-Gustaf som används av den ukrainska armén i försvaret mot Ryssland.

I fabriken i utkanten av den värmländska orten Karlskoga går produktionen på högvarv. Här tillverkas bland annat olika typer av ammunition till det kungaklingande vapnet. Vissa granater utformas för att brisera i luften, andra ska först bryta igenom pansaret på en stridsvagn för att sedan explodera inuti den.

Krutmängden reglerar hur långt en granat färdas medan räfflor i vapnet stabiliserar rörelsen, berättar Angelica Fors och visar med handen hur en tänkt granat flyger i en båge genom luften.

Att efterfrågan på försvarsmateriel just nu är enorm beror både direkt och indirekt på Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Länder i Europa och väst skickar stora mängder vapen till Ukraina, vilket i sin tur skapar luckor i deras egna förråd, samtidigt som i stort sett alla västliga länder ska öka sina försvarsanslag och stärka sina försvarsmakter.

Inte minst i Sverige har upprustningen tagit fart. Budgetanslaget till det svenska försvaret ska öka till 2 procent av BNP (det mål man har inom Nato) till 2025. I fjol låg försvarsbudgeten på 1,2 procent.

Försvarsindustrin i Sverige

STRIDSFLYG. Sverige har sett till både BNP (det sammanlagda värdet av varor och tjänster) och befolkningsmängd en relativt stor och avancerad försvarsindustri, med tillverkning av både ubåtar, stridsfordon och stridsflyg.

SJÄLVFÖRSÖRJANDE. Sveriges historiska alliansfrihet och neutralitetspolitik krävde hög grad av självförsörjning av vapen.

OMSÄTTNING. Enligt branschorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagen, SOFF, omsatte de över 150 medlemsföretagen drygt 51 miljarder kronor i fjol. Exporten ökade med 26 procent mellan 2021 och 2022.

TVÅ BOLAG. De största bolagen är Saab och BAE. Saab tillverkar allt från pansarskott till stridsflygplan och gör bland annat ammunition i Karlskoga, ubåtar i Karlskrona och stridsflyg i Linköping.

SJÖKANONER. BAE Systems tillverkar via dotterbolagen BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors bland annat stridsfordon i Örnsköldsvik och sjökanoner och artillerisystem i Karlskoga

Ett par kilometer bort från Saabs fabrik har BAE Systems Bofors nyligen fått en order från Försvarets materielverk på ytterligare 48 pjäser av artillerisystemet Archer, till ett värde av runt fem miljarder kronor. Ett gäng Archerpjäser är dessutom på väg till Ukraina.

Och visst märks det att orderingångarna ökar.

Fredrik Carlsson. Foto: Per Knutsson.

– Jag träffar nya kollegor i stort sett varje dag, säger Fredrik Carlsson, konfigurationsledare på BAE.

Fram till oktober i år hade man anställt ett 70-tal nya medarbetare. En lagom takt för att hinna med bra introduktioner, tycker HR-ansvariga Emma Ekbäck Nermark, som berättar att de märker av ett stort intresse för försvarsindustrin. Per Linnerblad i ledningsgruppen fyller i:

– Det har ökat de senaste åren, framför allt bland universitetsstudenter, men det märks även att andra ser branschen som väldigt viktig på grund av världsläget.

På Saabs fabrik i industriområdet Björkborn märks också att det rekryteras för fulla muggar.

– Det är nya människor konstant. För 15 år sedan kände jag varenda kotte, säger Kenneth Wahlgren som är inne på sitt 36:e år som anställd.

Bofors hade 10 000 anställda på 70-talet

Karlskoga är i mångt och mycket uppbyggt kring Bofors. Bolaget, som numera är uppdelat och uppköpt av Saab Dynamics och BAE Systems Bofors, hade under sin storhetstid i början av 1970-talet 10 000 anställda (samtidigt som det bodde ungefär 40 000 invånare i kommunen). Bofors hade egna förskolor och industriskolor, till och med egen affär och bank. Hade du en räkning fanns ett kontor där du lämnade in avin och fick hjälp att få den betald.

Både Saab och BAE har nära samarbeten med kommunen och politikerna för att attrahera arbetskraft till Karlskoga. Dessutom har företagen startat varsitt utvecklingskontor i Karlstad för att nå mer kompetens och locka de ingenjörer som vill bo kvar i universitetsstaden sex mil härifrån.

Jörgen Karlsson.

Under 1990- och början av 2000-talet påverkade både nedgången i försvarsindustrin och urbaniseringen Karlskoga. Många flyttade härifrån och så pass många bostadshus stod tomma att kommunen började riva dem. Karlskoga är den kommun i Sverige som har rivit flest lägenheter.

Men nu är det annat ljud i skällan. Det byggs nya bostads- och butiksområden, staden ska få en ny simhall, ny skola och nya förskolor. Under de kommande två åren ska över tusen bostäder stå färdiga och kommunen räknar med en stor befolkningsökning.

– Det händer verkligen saker nu – hela staden blommar ut. Till och med BB ska öppna igen, säger Jörgen Karlsson, arbetsmiljösamordnare på BAE.

Stort fokus på säkerheten

Tillbaka på Saab är säkerheten ständigt närvarande. Rutinerna och reglerna påminner Angelica Fors om vad det är de tillverkar.

– Här inne ska man veta vad man tar i innan man gör det, säger hon och plockar upp en mässingsfärgad tändhatt liten som en ärta. Den enda tändhatt man får ta i med händerna.

På SAAB:s tändrörsavdelning, där Magdalena Hvenmark är avdelningschef, är luftfuktigheten hög av säkerhetsskäl. Foto: Per Knutsson.

Området är stort och består av utspridda enplansbyggnader, även det av säkerhetsskäl visar det sig.

– Skulle det inträffa en explosion på området vill vi inte ha flera våningar eftersom det ökar risken för att splitter går genom fönster, förklarar Magdalena Hvenmark, avdelningschef för tändrörsavdelningen.

Hon rör sig mellan arbetsbänkarna där montörerna sitter böjda över olika löd- och pilljobb. Luftfuktigheten är noga reglerad i lokalerna där man hanterar explosiva ämnen. Är klimatet för torrt riskerar sprängmedlen att antändas, men är luften för fuktig blir kvaliteten sämre. I vissa delar av produktionen bär montörerna jordade armband för att de inte ska föra över statisk elektricitet från kroppen. I några moment är explosionsrisken så hög att endast en flink ABB-robot, i en genomskinlig säkerhetslåda, får hantera delarna till tändhattarna.

Bofors 400 år långa historia i Karlskoga

JÄRNBRUK. Aktiebolagets Bofors grundades 1646 som ett järnbruk i Karlskoga.

KRUT. Mot slutet av 1800-talet började det producera kanoner och krut.

NOBEL. Alfred Nobel köpte företaget 1894, två år före sin död.

KANONER. Bofors växte starkt under 1900-talet, framför allt i samband med andra världskriget då bolaget tillverkade runt 100 000 luftvärnskanoner, som bland annat användes under striderna runt London.

ANSTÄLLDA. På 1970-talet, då företaget var som störst, hade man runt 10 000 anställda.

SKANDAL. Under 1980-talet avslöjades två vapenaffärer av Svenska Freds respektive Ekot/Sveriges Radio – den så kallade Boforsaffären. Skandalen gällde dels vapensmuggling, dels anklagelser om att Bofors skulle använt sig av mutor för att få sälja artilleripjäser till Indien.

UPPDELNING. Företagets verksamhet är sedan 2000 och 2005 uppdelad i Saab Dynamics (som ägs av svenska Saab-gruppen) och BAE Systems Bofors (dotterbolag till BAE Systems, Europas största försvarskoncern).

FLER FÖRETAG. I Karlskoga finns även Nammo som tillverkar ammunition och Eurenco Bofors som tillverkar sprängmedel.

Trots viss avlastning från roboten och många nya kollegor ställs de anställda på både Saab och BAE inför nya utmaningar i takt med att försvarsföretagen växer. Arbetsbelastningen är periodvis hög, man har börjat jobba skiftgång för att kunna möta kraven från ökade orderingångar och på Saab Dynamics är det ont om lokaler.

– Vi har nya omorganisationer varje vecka, säger Angelica Fors som har suttit i otaliga MBL-förhandlingar de senaste månaderna i rollen som ordförande i Unionenklubben.

I sitt tal på försvarskonferensen ”Folk och försvar” i januari lyfte statsminister Ulf Kristersson försvarsindustrin som en styrka och viktig byggsten för Sveriges medlemskap i Nato. Han riktade sig sedan direkt till de anställda:

”Ni som jobbar i Saab och många andra svenska försvarsföretag ska vara stolta över det ni gör. Det måste sägas i klartext.”

Så hur känner de anställda på Saab Dynamics och BAE Systems – är de stolta? På BAE möts frågan av ett rungande ja från kollegorna Fredrik Carlsson och Jörgen Karlsson.

– Självklart känner jag stolthet, det har jag alltid gjort. Men inställningen från samhället har ändrats, säger Jörgen Karlsson, som jobbat på företaget sedan 2012.

Nyanställde produktionsteknikern Felix Erixon sökte sig aktivt till försvarsindustrin och BAE. Förutom att branschen är spännande tycker han att uppgiften är viktig.

– Varje land har rätten att försvara sig och det är något man ska vara stolt över, att man kan bidra med ett bra försvar.

Angelica Fors på Saab Dynamics är inne på samma linje.

– För mig handlar det om mänskliga rättigheter och om allas rätt att försvara sig. Om kvinnors rättigheter, barns rätt att gå i skolan och att människor ska slippa leva under en diktator. ”Keeping people and society safe”, som är vårt motto här på Saab.

Svenska folket positiva till Nato

Sverige har skickat flera pjäser av BAE:s artillerisystem Archer till Ukraina. Foto: BAE.

Rätten att försvara sig får stöd även utanför industrin, både från politiken och medborgarna. Åtminstone när det kommer till Ukrainas rätt att stå upp mot Putin. Bara tre dagar efter att Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, den 24 februari 2022, meddelade den då socialdemokratiskt ledda regeringen att Sverige skulle skicka materiel till de ukrainska styrkorna. Och svenska folket är nästan totalt eniga när det gäller vapenleveranserna – 93 procent stödjer EU:s inköp och leveranser av militär utrustning till Ukraina. Inget annat EU-land har en så hög siffra. (Eurobarometern augusti 2023).

Även stödet för ett svenskt Natomedlemskap är historiskt högt. I början av året ville 63 procent av svenskarna gå med i försvarsalliansen, medan endast 22 procent var emot att bli medlem. (SVT Nyheter/ Novus januari 2023).

Medlemmarna ökar i Svenska freds

Men det finns de som inte är fullt lika positiva. Trots opinionsläget ökar medlemmarna i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Från att i början av 2022 ha varit 7 500 medlemmar närmar de sig nu 12 000, något som ordförande Kerstin Bergeå kopplar till Rysslands krig, det spända världsläget och Sveriges Natoansökan.

Under Natotoppmötet i Vilnius i somras, när Turkiets president Erdoğan skakade hand med Kristersson om ett svenskt medlemskap, fick Svenska freds tusen nya medlemmar på bara någon vecka.

– Det har blivit som en konstruktiv motståndhandling att gå med hos oss, jag tror att vi står ut som nästan de enda som på sistone kritiserat ett svenskt medlemskap, säger Kerstin Bergeå.

Från början var fredsorganisationen helt emot att skicka vapen till Ukraina. Man ville värna Sveriges långvariga militära alliansfrihet och hoppades att Sverige kunde ha tagit en annan roll vilket, enligt Kerstin Bergeå, blir omöjligt när man ses som en part i konflikten. Men i och med Sveriges beslut om vapenstöd driver Svenska freds inte längre frågan om att stoppa leveranserna.

Däremot ser de flera problem med att svenska företag exporterar vapen till andra länder som kränker mänskliga rättigheter eller har grova demokratiska brister, som Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Kuwait.

– Även om man är för en vapenexport till Ukraina, vilket många är, så gick ändå 36 procent av svensk vapenexport till odemokratiska länder mellan 2020 och 2022, säger Kerstin Bergeå.

Det finns självklart även Karlskogabor som inte tycker att försvarsindustrin är okej, men Fredrik Carlsson och Jörgen Karlsson på BAE upplever att attityden har förändrats.

– Tidigare hörde man talas om rekryteringar där vissa tvekade när de fick en företagspresentation, men nu ringer man självmant och är jätteintresserad av att jobba i industrin. Det är världsläget som har vänt opinionen antar jag, man förstår att det är viktigt att skydda sig, säger Fredrik Carlsson på BAE.

Förr uppmanades de anställda att hålla låg profil om vad de jobbade med, men inte längre.

– Helt plötsligt kan ett försvarsföretag vara med och sponsra idrottsföreningar. Det gjorde de även förut men nu får loggan synas, säger Jörgen Karlsson