Att en kollega dör händer ju ibland, och speciellt kanske nu under coronatider. Ofta finns det rutiner på arbetsplatsen för hur dödfallet ska hanteras, det är oftast chefens uppgift att samla kollegorna och informera. Och många gånger är det också chefen som åtar sig att skriva minnesord över den döda, menar Eva Hellberg, som jobbade som familjeredaktör på Uppsala Nya Tidning, UNT, under tio år.

Men att chefen skriver eftermälet som publiceras i lokaltidningen, är inte alltid bäst, enligt Eva Hellberg.

– Ett minnesord får aldrig vara ett cv, vilket det gärna blir om chefen skriver. Att rabbla hela karriären kan lätt bli tradigt, även om man vill göra personen ifråga rättvisa.

Den bästa minnesrunan är enligt Eva Hellberg, den som försöker levandegöra den avlidne genom att tar upp personliga sidor – vad hen betytt vid fikabordet, vilka avtryck hen gjort bland arbetskamraterna, vad hen hade för passioner och intressen på fritiden.

– Som kollega kan man ha haft en närmare relation till personen och kan därför vara mer personlig, tillföra detaljer eller gärna en anekdot som kan ge färg åt minnesordet. Även om jobbet är en så stor del av våra liv finns det så mycket annat som formar en.

– Ett bra minnesord är en text som även den som inte kände den döde ska ha behållning av.

Det finns inget som hindrar att kollegorna skriver sin egen runa. Men tidningarna har ofta en gräns för hur många minnesord som ska publiceras – i UNT:s fall max två och Eva Hellbergs råd är att man talar ihop sig om vem som ska skriva eftermälet och sedan skriver under det tillsammans.

– Men tänk på att längden på minnesrunan också är begränsad, så ett tips är att undvika alltför många underskrifter och långa titlar, så inte en femtedel av artikeln upptas av en lista namn. Det räcker med att skriva kollegorna på xx genom xx.

Undvik även långa titlar i ingresserna, alltså inledningen på runan. Den brukar vara hårt mallad – där står vem som dött och vilka den döde lämnar efter sig. Men inget hindrar egentligen att man är mer kreativ i ingressen, menar Eva Hellberg.

– Jag har stött på en del ingresser som frångår mallen – då brukade jag klämma in lite av det andra också som bör stå med.

Man behöver inte skriva vad personen i fråga dött av, men det finns inget som hindrar att man gör det, menar Eva Hellberg. Särskilt inte om man vill undvika spekulationer. Däremot bör man inte vänta alltför länge med att skriva dödsrunan.

– En familj i sorg behöver få ro och vila ut i sorgen. Ingen ska behöva öppna lokaltidningen oförberedd flera månader senare och få sorgen uppriven, säger Eva Hellberg.