Kollega kunde nyligen berätta att EU-kandidaterna inte är så eniga om den svenska modellen som det framstår i valkampanjen. En genomgång av röstningsbeteendet i Europaparlamentet visar att partier på båda sidor blockgränsen motiverar sina beslut med att de vill skydda den svenska modellen – och sedan röstar helt olika. Exempel på frågor där röstandet har krockat är jämställda löner, rätten att koppla ned och distansarbete.

”Ett slagträ”

Förklaringen är att högerpartierna använder begreppet ”den svenska modellen” som ett slagträ i debatten, utan att egentligen bry sig om frågan. Det påstår Socialdemokraternas EU-kandidat Ilan De Basso när Kollega möter honom i Bryssel.

– Jag vågar påstå att svensk höger spelar dubbelspel om den svenska partsmodellen. Om man på allvar menar att partsmodellen är viktig för Sverige, då måste man uppträda konsekvent.

Partierna i Sveriges regering genomför just nu förändringar av a-kassan och sjukförsäkringen som facken är starkt kritiska till. Enligt De Basso är det ett bevis för att högerpartierna inte menar allvar med att försvara den svenska modellen, utan använder det som ett retoriskt knep i EU.

– Till skillnad från många andra partier, som jag menar använder partsmodellen som någon form av slogan, så är det här på allvar för oss.

”Lögn – det beror på sociala pelaren”

Jessica Polfjärd, andranamn på Moderaternas EU-lista, reagerar starkt på den anklagelsen.

– Jag tycker att det är en lögn. Många gånger skulle jag säga att det är Socialdemokraternas fel att vi står där vi står, säger hon under en intervju utanför EU-parlamentets omröstningssal.

Enligt henne beror konflikterna på att Socialdemokraterna har drivit på för fler arbetsmarknadslagar på EU-nivå, i strid med den svenska modellens princip om att så lite som möjligt ska regleras av politiker. 2017, när Sverige var EU-ordförande, antogs den ”sociala pelaren” på initiativ av dåvarande statsminister Stefan Löfven. Det är ett initiativ för att EU ska ta större ansvar i frågor som utbildning, jämställdhet och arbetsvillkor.

– Man sade att det inte skulle komma lagstiftning ur den sociala pelaren, men det är precis vad det har gjort, säger Jessica Polfjärd. 

Höger och vänster

Magnus Blomgren, statsvetare vid Umeå universitet, säger att ”båda parter har lite rätt”. Enligt honom har S undvikit att prata om konsekvenserna av den sociala pelaren.

– Jag måste erkänna själv att jag har varit lite förvånad över att socialdemokratin har drivit det här med sociala pelaren, utan att också ta diskussionen om substansen i den. Det har varit märkligt rakt igenom. På något sätt tror jag att det har handlat om att S har velat motivera varför EU är en jävligt bra idé. Att det inte bara handlar om marknad, utan också det sociala ansvaret.

Enligt Magnus Blomgren är det naturligt att den sociala pelaren – och den allmänt växande idén om ett mer ”socialt Europa” – leder till fler lagförslag om arbetsmarknaden. Och då är det naturligt att traditionella höger-vänster-konflikter kommer upp till ytan. De konflikterna presenteras sedan, av politiker från båda håll, som lagtekniska konflikter om den svenska modellen.

Bråk om lönetransparens och socialt protokoll

EU-politikernas höger-vänster-konflikter lyser igenom tydligt i några särskilda lagförslag. Våren 2023 antogs ett EU-direktiv om så kallad lönetransparens. Det innebär bland annat att arbetsgivare måste presentera lönespann i sina jobbannonser.

Svenskt Näringsliv var starkt kritiskt och hävdade att direktivet skadar den svenska modellen. Även Moderaterna och Jessica Polfjärd kampanjade emot förslaget.

Ilan De Basso (S), däremot, pratar om direktivet som en seger.

– Vi måste vidta åtgärder. Sverige har inte lyckats – parterna har inte lyckats – att sluta lönegapet.

Facken har å sin sida länge drivit frågan om att fästa ett socialt protokoll till EU:s grundfördrag. De säger att det behövs för att skydda den svenska modellen. Moderaterna har röstat emot det.

– Det är ingen som har fel. Det förslaget bygger på att ena parten känner starkare för det. Någonstans vilar den svenska modellen på att det finns en enighet, säger Jessica Polfjärd.

En sak är säker i EU-valrörelsen: den svenska modellen dyker förr eller senare upp i partiernas kampanjer. Oavsett politisk färg. 

Det nybildade Folklistan, som har fångat valets medieutrymme genom att bland annat kräva en skrotad asylrätt, har lyft ”rädda svenska modellen från EU” som ett av sina centrala budskap. SD:s toppkandidat Charlie Weimers uttryckte samma sak när fack och arbetsgivare nyligen höll en gemensam valdebatt i Bryssel. 

Kort efter Sveriges ordförandeskap i EU våren 2023 slog också regeringspartierna M, KD och L fast att ”Sverige ska värna det världsunika systemet på arbetsmarknaden, både här hemma och på EU-nivå”.

På andra sidan blockgränsen låter det likadant. Socialdemokraterna skriver i sitt valmanifest att EU-lagstiftning måste ”respektera den svenska modellen”. Vänsterpartiet placerar frågan längst upp på sin kampanjhemsida.

För väljarna kan det framstå som att partierna är eniga. En genomgång av hur partierna har röstat i EU-parlamentet visar att så inte är fallet. I stället tycks de ha helt olika åsikter om vad ”den svenska modellen” faktiskt betyder.

Säger samma – röstar olika

Kollega har sökt efter användningen av begrepp som ”den svenska modellen”, ”den nordiska arbetsmarknadsmodellen” och liknande synonymer i röstförklaringarna hos samtliga svenska partier som finns representerade i EU-parlamentet. Sedan har vi tittat närmare på hur parlamentarikerna har röstat i de frågor där de har hänvisat till modellen.

Resultatet visar att partiernas definitioner av den svenska modellen skiljer sig kraftigt åt.

Ett exempel: I februari 2021 tog parlamentarikerna ställning till en resolution om människor som jobbar men ändå lever i fattigdom. I resolutionen stod att det är viktigt att införa EU-regler om minimilöner, men ta hänsyn till länder där sådant inte regleras i lag, som Sverige. Det fanns också förslag om en minimiinkomst, alltså att den som lever på bidrag i EU ska ha rätt till en viss levnadsstandard.

Centerpartiet röstade nej. I sin röstförklaring slog de fast att förslagen ”innehåller direkt skadliga element för den svenska modellen”.

Miljöpartiet röstade ja. I röstförklaringen skrev de: ”Den nordiska modellen med kollektivavtal ska värnas.” Vid delomröstningarna om minimiinkomst lade de därför ned sina röster.

Även Socialdemokraterna röstade ja. Men till skillnad från MP godkände de delarna om minimiinkomst. De lade i stället ned rösterna när det gällde minimilöner. Motiveringen i deras röstförklaring löd: ”Nationella system för relationerna på arbetsmarknaden ska respekteras fullt ut.”

Oense om gigjobbare

I september samma år röstade EU-parlamentet om ett initiativ för stärkta arbetsvillkor för plattformsarbetare – matbud, taxiförare och andra som jobbar mot en app. Kristdemokraterna röstade nej. I sin röstförklaring skrev de att nya EU-regler skulle innebära ”ännu ett hot mot den svenska modellen”.

Socialdemokraterna röstade ja. I röstförklaringen uttryckte de glädje över initiativet: ”Betänkandet lyfter på ett bra sätt fram de utmaningar som finns i plattformsekonomin. Självklart behövs också åtgärder på EU-nivå för att hantera gränsöverskridande problem”. De såg inga hinder för att rösta ja och samtidigt slå fast: ”Skulle det trots allt bli aktuellt med bindande regler, vill vi lyfta fram vikten av att dessa regler respekterar de nationella arbetsmarknadsmodellerna och parternas autonomi samt att arbetstagarbegreppet fortsättningsvis regleras på nationell nivå.”

Andra frågor där partierna har hänvisat till den svenska modellen (eller någon synonym) och sedan röstat helt olika är distansarbete, rätten att koppla ned, psykisk hälsa på jobbet och jämställda löner.

Höger-vänster-frågor

Magnus Blomgren är statsvetare vid Umeå universitet. Han säger till Kollega att politikernas spretiga definitioner av den svenska modellen beror på att EU-maskineriet tvingar svenska politiker att ta ställning till något de inte är vana vid: detaljerade politiska förslag på arbetsmarknadsområdet.

–  Den svenska modellen handlar ju egentligen om spelregler, att arbetsmarknadens parter ska komma överens och att politiken ska hålla fingrarna därifrån. Vad det betyder politiskt är ju en annan sak. När det kommer till hantering på EU-nivå så handlar det om innehållet, och därför gör man olika tolkningar. Det är klart att en moderat och en socialdemokrat inte har samma syn på den här typen av arbetslivsfrågor, säger han och fortsätter:

– På något sätt så väcker processen inom både Europaparlamentet och ministerrådet en diskussion om politisk substans som svenska politiker inte har behövt bry sig så mycket om tidigare.

Förvirring om svenska modellen

Då uppstår en förvirring hos både politiker och allmänhet, säger Blomgren. Vi är helt enkelt inte vana att ha en politisk debatt om den svenska modellens innebörd.

– Förvirringen gäller vad den svenska modellen innehåller, hur långt det går och hur man ska tolka konsekvenserna av det vi kallar svenska modellen. Minimilönsfrågan är ett bra exempel. Vi pratar inte minimilöner i Sverige, för arbetsmarknadens parter gör upp om lön. Hur ska man då få ihop det när frågan kommer upp i EU?

Hur ska man tänka som väljare om man blir förvirrad av allt detta?

– Jag skulle tänka som väljare att detta är typiska höger-vänsterfrågor, när vi pratar om själva substansen i politiken. Så jag skulle fundera på hur man tänker kring höger-vänster, vem det är som ska premieras och inte, vad statens och EU:s roll ska vara. Snarare än att fästa blicken vid debatten om den svenska modellen. För den leder diskussionen lite tokigt, tror jag.