Efter att ha betat av historien om flera namnkunniga personer och institutioner, Axel Oxenstierna, Arvid Horn, Riksbanken m fl har Wetterberg tagit sig an dynastin Wallenberg, med betoning på de medlemmar som lett banken, stiftelserna och bestämt över företagen i sfären. (Biografierna över Axel Oxenstierna och Arvid Horn är recenserade i Kollega.se 2010-06-15 respektive 2007-04-12). Svaret på frågan han söker är hur det kommer sig att Wallenbergarna på bara tre generationer - just nu är det den femte generationen som är verksam - kunde utvecklas till en av de dominerande krafterna i Sveriges ekonomiska liv. Författarens svar på frågan kommer från sammanfattande studier av den omfattande litteraturen om familjen av historiker, ekonomer och andra. Wetterberg har alltså bedrivit mycket lite egen forskning.
Internationellt finns knappast någon annan familj som generation efter generation har lyckats upprätthålla en ställning som Wallenbergs. Kanske är en av hemligheterna att familjen alltid har lyckats att anpassa sig till förändrade förutsättningar. Wetterberg undersöker familjens utveckling utifrån en rad utgångspunkter: Sveriges allmänna ekonomiska utveckling, de företag Wallenbergarna har dominerat, hur de har deltagit i den allmänna debatten för att driva sina intressen, internationaliseringen och sättet att styra företagen samt - naturligtvis - hur familjemedlemmarna har samspelat inbördes.
En av de saker som fascinerat mig är hur familjen har utsett sina cheferna i de bolag som tillhört sfären. Först har man hittat VD:n, därefter det företag han ska leda; "först kaptenen, sedan skutan". Gunnar Wetterberg skildrar också de anpassningar familjen Wallenberg har fått göra under tidens gång. I begynnelsen var banken, Stockholm Enskilda Bank, grundad av familjens "stamfader", AO Wallenberg. Härifrån finansierades många av Sveriges "snilleföretag" och exportjättar, ASEA, LM Ericsson, SKF, Atlas Copco m fl. Men efterhand blir banken mindre viktig för att styra de företag där familjen dominerar. I stället blir stiftelserna, främst Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, och investmentbolagen Investor och Providentia allt viktigare för familjens fortsatta inflytande över den svenska ekonomin.
En annan källa till fascination är de goda relationer familjen Wallenberg har upprätthållit med de socialdemokratiska regeringarna fram till 1982. Man tycker att det borde ha handlat om ett slags eld- och vattenförhållande. Men det verkar som om man på bägge håll sett på varandra och varandras roller med en stor och ömsesidig respekt.
Något slutgiltigt och entydigt svar på frågan om varför just Wallenbergarna har klarat av att förvalta sin framstående ställning genom generationerna när många andra finansfamiljer försvunnit ut i glömskan ger inte Wetterberg, vilket kanske är omöjligt att begära. I stället pekar han på att medlemmarna av familjen givetvis har fått gå i de bästa skolorna och genom familjens internationella kontaktnät även fått skräddarsydda praktikplatser. Fäderna har även ägnat gott om sin knappt tilltagna tid att skola in sönerna (aldrig döttrarna) i deras framtida värv. Det verkar ha varit två i varje generation som utsetts att bära traditionen vidare. Övriga har fått ut sina arv, men har inte tillåtits att spela något roll i banken eller stiftelserna. Det är givetvis också av största vikt att från början ha fötts in i finansvärlden. De som kommer utifrån och vill etablera sig har ett gigantiskt försprång att ta in. Dessutom, som redan framhållits, förmågan ständigt anpassa sig till nya förutsättningar.
Wetterbergs bok är som alltid intressant. Det ska bli intressant att följa var han hittar på härnäst.
