"Det är så förtvivlat svårt att sätta ord på känslan av övergivenhet och utanförskap." Meningen är hämtad från en DN-artikel 1990 som handlar om problem som kan uppstå i ett förhållande när första barnet kommer.

Det var då det. Nu är utanförskap något annat. Det rör sig om lite större sammanhang, lite mindre känslor och betydligt mer ekonomi. För att citera Folkpartiets hemsida: "Det handlar om människor som står utanför arenor som arbetsmarknad, föreningsliv, politik och kulturliv".

Inför förra valrörelsen befann sig helt plötsligt över en miljon människor i detta ömkansvärda tillstånd. Vad var det för fel på dem? Jo, de arbetade inte.

Nu finns det till och med utanförskapsområden. I en ny rapport från Ungdomsstyrelsen berättas att 14 procent av de unga mellan 20-25 år vare sig har jobbat eller studerat under ett års tid. Och allra värst är det i utanförskapsområdena, där upp till 38 procent av de unga vare sig jobbar eller pluggar.

Snacka om betydelseglidning. Och snacka om lyckad strategi från den borgerliga alliansen som stod bakom den.

Den här betydelsen har vi journalister köpt rakt av. Det är så bekvämt eftersom det är så luftigt och icke-konkret. Att befinna sig i utanförskapet kan vara att vara arbetslös. Men det kan också vara att vara sjuk eller ha fått socialbidrag. Som en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja visade i våras räcker det med att ha varit hemma i förkylning en enda dag för att hamna i regeringens "utanförskapsstatistik".

En konsekvens är, som Maja Aase skrev i en krönika i Kollegas septembernummer, att de som inte står utanför förvandlas till innefolket. Det är vi som är lyckade, det är vi som har jobben och hälsan.

Helt knasigt naturligtvis. Bland alla dem i utanförskap finns massor med människor som har fungerande och aktiva sociala liv. Bland oss andra finns många som inte är innanför. Bara utanför utanförskapet.