"Efteråt var jag knäckt på många sätt och vis. Det tog mig flera månader att komma över det som hände, så jag inte längre la skulden på mig själv och hjälporganisationen. När jag borde ha lagt den på Face2face.
Jag hade haft flera jobb innan. Men efter att jag hade varit jättesjuk i en depression kändes det viktigt att hitta ett jobb med mening. Och när jag såg att Face2face sökte folk som skulle rekrytera månadsgivare åt en hjälporganisation så nappade jag på det.
Jag har alltid älskat den här organisationen och allt sådant humanitärt arbete, och trodde att ett företag som jobbar åt den här organisationen måste vara seriöst. Vilket det ju inte var.
Redan när vi skulle skriva på kontraktet var det väldigt mycket saker som jag reagerade på. Där stod exempelvis inget om arbetstiden. Men när jag frågade fick jag inget svar.
Sen åkte vi till Norrland på en treveckorsturné med teamleadern. Det enda hon var bra på var att motivera och pusha folk över deras förmåga. Men hon verkade inte ha några gränser eller respekt för någon utan var bara fylld med stress och ångest.
Vi jobbade jättemycket och på vår enda lediga dag skulle vi resa i fem sex timmar och det utan att få något betalt.
Vi hade inget liv utanför jobbet. Vi dog på soffan varje kväll. Efter att ha stått och jobbat i tolv timmar orkade man inte mer än att äta, duscha och prata en stund innan det var dags att sova.
Ibland fick jag nästan panik när jag tänkte på alla timmar jag måste stå och sälja nästa dag.
När vi kom tillbaka till Stockholm var bara tre kvar av de tio femton som sålt för hjälporganisationen från början. Och nu var man mån om oss. Plötsligt skulle vi få 800 kronor om dagen i fast daglön, under förutsättning att vi gjorde ett sälj per dag och då tänkte jag att fine, det godtar jag.
Men under den här tiden fick vi nya kontrakt två gånger, där våra villkor ändrades. När vi kom till kontoret på morgonen så sa de bara att nu har vi ett nytt kontrakt och då gör vi så här. Och så skyllde de på hjälporganisationen.
Att sälja i Stockholm var mycket svårare än på de andra ställena. Självkänslan var i botten och det var inte kul längre. Varje dag fick jag resa hemifrån, till kontoret och sedan någonstans långt bort, vilket betydde att jag kanske måste resa i fem timmar utan lön per dag. Det var ett helvete. Och till sist mådde jag så dåligt av de psykiska påfrestningarna att jag bara slutade gå dit. Jag var i jättedåligt skick och låg bara och stirrade i taket med svår ångest hela dagarna.
Jag har alltid varit intresserad av politik, samhällsfrågor och humanitära frågor och tänkte länge att jag ändå gjorde en god sak i och med att jag sålde för hjälporganisationen.
Jag ville ju hjälpa barn och var riktigt påläst, jag visste vad jag pratade om och jag träffade fantastiska människor och hade många intressanta samtal. Det är kul när man är så engagerad själv, att kunna engagera andra. Så jag lade verkligen min själ i det här jobbet och slavade på. Men det blev så fel. För man kan inte jobba så här och då också gratis. Man måste ju ändå ha en lön som man kan leva på.
Jag fick aldrig någon bonus och gick back med nästan 6?000 kronor på sex veckors arbete. Och då höll jag ändå i pengarna och åt inte ute en enda gång. När jag undrade över om vi verkligen skulle stå för maten själva sa vår teamleader att det skulle jag ta upp i deklarationen och få tillbaka på skatten sen. Jag tyckte det var väldigt konstigt att vi skulle få ersättning från Skatteverket men fick inget svar på den frågan.
Nu måste jag acceptera det här och förlåta hjälporganisationen, för min egen skull. De vet nog inte hur den här försäljningen går till. Men i och med att man inte har koll på det, så undrar man ju om de har koll på andra saker, så jag kommer aldrig mer att skänka pengar till dem."
