I ett globalt perspektiv är kärnkraftens andel av energiförsörjningen lika liten som vattenkraftens, knappt sex procent vardera. De dominerande energislagen är fortfarande miljöbovarna olja, kol och naturgas. Men i Sverige används mer kärnkraft per invånare än i något annat land. Och nu har den borgerliga alliansen öppnat för en fortsatt utbyggnad.
Alliansen talar fortfarande om en parentes, en förlängd sådan - utan slutdatum. Restriktionen är att elbolagen själva eller ihop med den elintensiva industrin - utan statliga subventioner - får bekosta max tio nya reaktorer på nuvarande kärnkraftsorter.
Näringsminister Maud Olofsson (c) överlever nog svekdebatten som lär komma inom delar av centerpartiet. Hon har ju fått med sig övriga regeringspartierna på en kraftig utbyggnad av vindkraften, från dagens två terrawattimmar till 30TWh år 2020. Men hur den satsningen ska gå till sägs det inte så mycket om i Alliansens överenskommelse, annat än ökad användning av elcertifikat och förenklad tillståndsgivning. Om näringslivet fokuserar på ny kärnteknik, vem ska då bygga vindsnurrorna? Knappast ministrarna i lånade overaller.
Det här bekymrar Per Kågeson, ärrad kärnkraftsmotståndare och numera doktor i energi- och miljösystemanalys. I en debattartikel i SvD föreslår han en kompromiss, som möjligen skulle gå att få med sig den politiska oppositionen på. Kraftbolagen skulle bara få investera i nya och effektivare reaktorer om de avvecklar sina gamla och samtidigt satsar på att bygga ut motsvarande kapacitet inom förnyelsebar vindkraft, vågkraft och biobränsleeldade kraftvärmeverk.
Kågeson har här en poäng. Det duger inte att bara deklarera en avsikt - 50 procent förnyelsebar energi till 2020, en procent mer än det mål EU anvisat för Sverige. Det måste också finnas en realistisk plan för genomförandet. Annars kommer kärnkraftens parentestecken att upplösas. Visserligen visar en kartläggning i DN att kraftindustrin redan har planer på 6 000 nya vindsnurror, som tillsammans skulle ge hela 55 TWh per år. Därmed skulle kärnreaktorerna lika gärna kunna skrotas. Planer är dock inte samma sak som verkställighet.
Det är intressant att näringslivets höjdare nu applåderar de svenska målen för förnyelsebar energi och minskningen av koldioxidutsläpp. Förra året när EU-kommissionen och senare Klimatberedningen stakade ut vägen protesterade direktörerna. Det var dumdristigt och politiskt omoget att ställa sådana krav på Sverige som redan gjort så fina insatser för miljön. Ytterligare krav skulle gå ut över jobben. I dag vet vi att det i stället är spekulation och girighet som lett till finansiell kollaps och tiotusentals förlorade jobb bara i vårt land.
Sverige har överskott på el. Var det verkligen så bråttom att riva upp förbudet mot ny kärnkraft? Dum vore väl Alliansen om man inte visade handlingskraft och tog chansen att stärka sin position hos väljare och industrins företrädare. Utmaningen för de rödgröna blir nu ännu större. För att nå en bred enighet i energifrågan tvingas de kompromissa. Eller också samlas de kring ett eget alternativ. Då blir energin i nästa valrörelse vad jobben och utanförskapet var i den förra.
