Hösten 1965 började jag läsa historia vid Uppsala universitet, efter studentexamen och militärtjänst. Det sista bandet i Norstedts Sveriges historia täcker alltså in praktiskt taget hela mitt vuxna liv. Det betyder naturligtvis att jag läser den här volymen med ett alldeles särskilt intresse. "Javisst, så var det ju!" "Nej, det där hade jag alldeles glömt." Sådana reflektioner har hela tiden farit genom huvudet under läsningen. Sedan är det ju en annan sak hur hur de skildrade händelserna kommer att stå sig i framtidens ljus. Gustav Vasas insats som skapare av den svenska enhetsstaten är ganska oomstridd - med nyanser. Men den här perioden ligger ju så nära att det är svårt att urskilja vad som kommer att sätta djupa spår i utvecklingen framöver och vad bara varit övergående fenomen, men idag framstår som avgörande för utvecklingen.
Volymen börjar under rekordåren, då den socialdemokratiska modellen syntes oövervinnerlig och det socialdemokratiska regeringsinnehavet evigt. Den slutar med kris och arbetslöshet. Däremellan ligger hela perioden med avregleringar, privatiseringar och framväxten av den nya individualismen som avlöste 1960- och 1970-talens radikalism och individualism.
Historien är ju alltid samtidens sätt att betrakta det förflutna. Det räcker med att som exempel peka på bilden av Karl XII; punschpatriotismens hjältekonung kring det förra sekelskiftet till det radikala 1970-talets krigshetsare och bondplågare med ständiga nya utskrivningar och skattepålagor. En annan konsekvens av detta samtidens sätt att betrakta det förflutna är synen på det förflutna har vidgats. Jag har vid flera tillfällen i recensionerna av de tidigare volymerna betonat att Norstedts Sveriges historia representerar ett vidgat sätt att beskriva det förflutna. Till det politiska spelet i regering och riksdag har, förutom den ekonomiska utvecklingen, fogats allt möjligt av betydelse för livet i Sverige, från Siw Malmkvist och Hasse och Tage till fildelning och Piratpartiet.
Samtidigt finns det en annan fälla i att skriva om samtiden. Just nu kan många svenskar tralla med i Siw Malmkvists populäraste slagdängor, liksom många kommer ihåg Tage Danielssons Harrisburgmonolog, den om sanning och sannolikhet, men hur länge till? Kanske spelar det ingen roll. Kanske boken bara ska läsas av dem som fortfarande har det aktuellt?
Den utvidgade historieskrivningen har emellertid varit en av de stora upplevelserna vid läsningen av Norstedts Sveriges historia. På det hela taget har huvudredaktören Dick Harrison och förlaget lyckats engagera drivna stilister till projektet. Det gäller inte minst seriens två sista volymer.
