Hoppa till huvudinnehåll
Övrigt

Sveriges historia 1920 - 1965

Norstedts
Lars Sköld Publicerad 12 november 2012, kl 14:13

 Den näst sista delen av översiktsverket om Sveriges historia börjar i efterbörden av första världskriget, täcker in det socialdemokratiska maktövertagandet 1933 och fortsätter sedan med beredskapen under andra världskriget över rekordåren och fram till tröskeln till LKAB-strejken och studentupproren i slutet av 1960-talet.

Yvonne Hirdman har skrivit huvuddelen av boken, den tidigare perioden. Urban Lundberg har skrivit om efterkrigstiden och Jenny Björkman om alkohol- och bostadspolitiken och ett kapitel om "vi" och "de andra", om invandringen. 

En av styrkorna i den här volymen är de fylliga internationella rundmålningarna. Sverige blir under den här tiden mer och mer beoende av vad som händer i omvärlden, inte minst av skeendena under de både världskrigen. Här får vi generösa skildringar av den samtida utvecklingen i första hand i Europa, t ex situationen i Tyskland efter första världskriget och de händelser som ledde fram till att Hitler kunde gripa makten, men här finns också bakgrunden till Kol- och stålunionen som så småningom utvecklades till EU. 

Yvonne Hirdman är professor emerita i historia och kanske mest känd som genusforskare. Hon diskuterar konsekvent genom hela sitt avsnitt i boken genussystemet och genuskontraktets ytterst långsamma förändringar. Förutom hennes eleganta sätt att hantera språket tillför hennes sätt att under framställningen problematisera utvecklingen hela tiden läsaren nya idéer och impulser. Ett exempel kan vara effekterna av den kvinnliga rösträttens införande. År 1921 kunde Sveriges kvinnor - sist i Norden - rösta vid val till riksdagen. Det innebar dock inte någon politisk jämställdhet med männen. I stället uppstår en slags märklig "karantän". De släpptes inte gärna in i de politiska partierna. I Allmänna valmansförbundet, Högerpartiets och Moderata samlingspartiets föregångare, var de förbjudna. Medlemskap var förbehållet männen. I stället uppkommer kvinnornas "egna rum"; de politiska kvinnoförbunden bildas. Resultatet av valet blev att endast fem kvinnor valdes in i riksdagen. På den kommunalpolitiska nivån var det lika illa. Kvinnornas procentuella representation kunde ända fram till 1930-talet räknas på ena handens fingrar. Hirdmans slutsats blir: allmän rösträtt ja, demokratiskt genombrott nej.

På detta tänkvärda sätt problematiseras utvecklingen genom hela volymen. Utvecklingen är aldrig entydigt enkel och positiv, inte ens när det gäller den kvinnliga rösträtten. 

En annan djupt problematisk utveckling är socialdarwinismen och dess konsekvenser. I spåren av Charles Darwins  teorier om arternas uppkomst uppkommer otäcka tankar om att samma utvecklingskurva skulle gälla människor av olika hudfärg. Självklart med den vita "rasen" på utvecklingens topp. I Uppsala inrättades det rasbiologiska institutet från 1922. Även människor skulle kunna förädlas, liksom plantor, träd och boskap. Detta uppfattades inte som kvasivetenskap. Det var forskningsfronten. Det fanns två vägar att gå, att uppmuntra de som uppfattades ha goda anlag - lärare, sjuksköterskor, högra tjänstemän, läkare m fl - eller att förhindra människor med "undermåliga" arvsanlag att skaffa barn. Det var den senare linjen som vann. Resultatet blev 1934 års lag om regler för sterilisering av vissa sinnessjuka, "sinnesslöa eller andra som lida av  rubbad själsverksamhet". Det är svårt att förstå att riksdagen dessutom 1941 antog en lag som vidgade möjligheterna till sterilisering. Men det är viktigt att komma ihåg att de nazistiska illgärningarna då ännu inte var kända. Knappast någon som medverkade i tillkomsten av den här lagstiftningen kan anses vara nazist. Vad det handlar om var det kulturella bakgrundsbruset eller allmänt omfattade föreställningar. Det är svårt att tänka sig att detta skulle ha varit vad folk trodde på - så nära vår egen tid. Men det finns ju fortfarande ganska gott om människor som var med. 

Det är mycket svårt att skriva historia om epoker som ligger nära forskarens egen tid. Perspektiv och alternativa tolkningar har inte hunnit att utveckla sig. Med det i minnet är det inte annat att göra än att lyfta på hatten för författarna av den här volymen. Det gäller särskilt de två exemplen ovan. 

Lars Sköld