Norstedts har bestämt sig för att ge en aktuell bild av Sveriges historia, byggd på den senaste forskningen. Det är på tiden. Bonniers "Den svenska historien" gavs ut 1966 - 1968. Den går i sina huvuddelar tillbaka Jerker Roséns och Sten Carlssons "Svensk historia" från 1960-talets första år. Det är alltså nästan ett halvt sekel sedan man gjorde något liknande från grunden.

Arkeologiprofessorn emeritus Sig Welinder är huvudförfattare till det första bandet av åtta, sammanlagt ca 4 000 sidor. Det omfattar nästan 14 000 år, den förhistoriska tiden, den som inte täcks av skriftliga dokument. Övriga sju har alltså att dela på tio procent av den resterande tiden. Det är tre saker man ganska snart kommer underfund med i Welinders framställning. Hans nämner i stort sett aldrig Sverige, utom för att förklara varför han inte gör det. Något land som heter Sverige kan man inte tala om förrän ca 1200 e Kr.

Det andra är att Welinder undviker periodiseringar av typen stenålder, bronsålder, järnålder. Det är i överensstämmelse med de arkeologiska forskningsrönen. När börjar bronsåldern? När det första bronsföremålet dyker upp? Under alla förhållanden inträffar i så fall bronsåldern vid olika tidpunkter på olika platser, senare ju längre norrut man kommer. Dessutom användes stenåldersverktyg under hela den period som tidigare kallades bronsåldern. Jägare och samlare existerade också samtidigt som jordbruk och bronsföremål var vanligt förekommande.

Den tredje saken är att Welinder vägrar kategorisera de arkeologiska forskningsresultaten. Han försöker inte pressa in fynden i "kulturer", "tider" eller liknande. Konsekvensen blir tyvärr att texten spretar när professorn med ohejdad entusiasm beskriver fynd och fyndplatser. Läsaren tvingas vara mycket vaken och ge akt på var berättelsen befinner sig i tiden. Det är inte ovanligt att man plötsligt åker hiss mellan millennierna.

En sak som ligger precis i ytan på framställningen, men som aldrig lyfts upp är hur stigande "välstånd" också medför konflikt och militarisering. Jägaresamlargrupper som bär med sig allt de äger har inte behov av försvara dem. Prylarna är inte värda det. Men när man börjar bruka jorden och handla med dyrbara föremål från romarriket och andra ställen i Europa, då uppstår stormannahallarna där hövdingen sitter med sin hird (krigare) och hövdingakolleger och sluter allianser - när de inte är fullt upptagna med att slå ihjäl varandra och röva varandra gods och guld. En diskussion kring sådana frågor hade varit intressant.

Projektets första band lovar gott för fortsättningen.