I går kom det in en man på tunnelbanan och presenterade sig som Tommy. Han hade inte haft någonstans att sova på ett tag och bad om några spänn till mat och husrum.

Inte fick han några pengar. Vi glodde in i väggen och ned i golvet och låtsades att vi inte hörde. Själv skämdes jag som en hund, medan jag letade efter undanflykter för mitt beteende.

En riktig hemlös har väl inte täckjacka och schysta joggingskor. Ska inte de sälja den där tidningen för hemlösa förresten? Dessutom finns det ju så många av dem. Skulle man ge till varenda tiggare skulle man få gå med plånboken öppen för jämnan.

Det funkade inte. Jag mådde apa.

Vi hade alla anledning att skämmas. Varenda en av oss hade säkert kunnat langa upp lite småpengar för att hjälpa en medmänniska i nöd.

Jag gick hem och hatade mig själv för att jag är snål och hjärtlös.

I jul ska jag bli en bättre människa. I stället för att delta i den besinningslösa julhetsen ska jag skänka bort mina pengar.

Som Kollega tidigare berättat räknar Handelns utredningsinstitut, HUI, med att vi ska handla för 61 miljarder kronor under december. Det är 13,8 miljarder mer än övriga månader. Det motsvarar 1 500 kronor per person - inräknat spädbarn, hemlösa och andra utan pengar - bara på julklappar och annat strunt.

Ja, jag vet, det går att resa mängder av invändningar mot välgörenhet som princip. Välgörenheten dövar våra samveten, men befäster klasskillnaderna och hindrar förändring.

Så sant, så sant.

Å andra sidan: vad är alternativet. Ska vi fortsätta konsumera i väntan på att de förtryckta massorna ska resa sig och kräva sin rätt, ja då lär vi få vänta.

Och varför skulle det vara så fel att få känna sig lite god för en gångs skull.

Så i jul köper jag en julklapp till min son. Resten av pengarna skänker jag till Stadsmissionen, Rädda Barnen och hemlösa på gatan.