Arbete ger kanske inte frihet, men ibland en massa andra fördelar. I bästa fall inte bara pengar, utan också utveckling, sociala kontakter och tillfredsställelsen i att uträtta något av betydelse.

Men arbete kan också vara en påtvingad sysselsättning för att klara försörjningen. I värsta fall känner man sig som Sisyfos, som varje dag släpade sitt klippblock uppför kullen för att varje kväll se det störta ned igen.

För dem som har det första slaget av arbete känns det rimligtvis okej att fortsätta jobba på ålderns höst. Värre är det för alla de andra.

Det är inget som det Finanspolitiska rådet - en myndighet som bland annat har till uppgift att öka den offentliga diskussionen i samhället om den ekonomiska politiken - funderar över när man föreslår höjd pensionsålder. Den "demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning kommer att sätta de framtida offentliga finanserna under press", konstaterar rådet. I klartext för att klara av skola, omsorg och vård i framtiden måste det till mer pengar. Antingen ser man till att spara massor med pengar redan nu. Eller så sparar man lite mindre samtidigt som man ökar livstidsarbetstiden i takt med att medellivslängden stiger, ett alternativ som rådet anser att det finns starka argument för.

På det sättet skulle pensionsåldern hamna på 68-69 år i stället för 65 som i dag.

Och det är klart att vi alla vill bevara välfärdssamhället. Den som är i behov av vård och stöd ska få det.

Samtidigt är det också en fråga om levnadsstandard. Vad behöver vi för att leva och må bra? På 50-talet, när mina föräldrar var unga, låg BNP per capita, alltså värdet av alla varor och tjänster utslaget per invånare, på runt 100 000 kronor i Sverige. I dag är den tre och en halv gånger så hög.

Är mitt liv tre och en halv gånger bättre än mina föräldrars? Är jag tre och en halv gånger lyckligare?

Nja, svaret är i alla fall inte givet.

Kanske skulle det gå att leva på en lite lägre nivå med bibehållen pensionsålder. Däremot är det klart att de som vill och kan arbeta längre ska kunna göra det. Den rätten finns inte i dag. Efter 67 är det arbetsgivaren som bestämmer om man får vara kvar.