Såväl israeler som palestinier har rätt att ta till vapen för att i självförsvar skydda sin befolkning. När flygangreppen mot Gaza inleddes 27 december och följdes av markoffensiven hälsade Israels regering att det var den läxa Hamas skulle få för raketbeskjutningarna av judiska samhällen. Men Israel har uppenbarligen inte lärt läxan av 40 års kontraproduktiv ockupation av palestinska områden.

Den politiska ledningen på båda sidor gör sig skyldig till brott mot folkrätten, när civila angrips och dödas. Att den israeliska väpnade vedergällningen saknar proportioner är det inte bara Sveriges utrikesminister som ger uttryck för. När båda regimerna vägrar att hörsamma FN:s uppmaning till omedelbar vapenvila visar de ett fullständigt förakt för civilbefolkningens lidande. Alla vet att massiv militär vedergällning mot ett extremt tätbefolkat miniterritorium som Gaza skördar offer bland kvinnor, barn och gamlingar.

Det palestinska folket är mer utsatt än någonsin splittrat som det är på två politiska ledningar, PLO och Hamas, och inhysta på två från varandra avskurna och blockerade markområden. Ansvaret för freden vilar därför tyngst på den enda regionala stormakten, det till tänderna rustade Israel. Många säger att Israel länge visat återhållsamhet. Men har Israels regering gjort någonting för att underlätta en tvåstatslösning sedan avvecklingen av bosättningarna i Gazaremsan?

I stället har murar rests runt och på palestinskt territorium i ett försök att stoppa terrorism. Gränsövergångar har stängts. Export och import har i stort sett upphört liksom arbetskraftens rörlighet över gränserna. Gaza och Västbanken har blivit två gigantiska utomhusfängelser utan annan försörjning än internationellt bistånd. Har det ökat chanserna till fred och stabilitet för de olika folkgrupperna i Mellanöstern?

TCO:s kontakter med den palestinska fackliga centralorganisationen PGFTU ska ses i ljuset av uppfattningen att fred endast kan byggas genom arbete och välstånd, gränsöverskridande handel, utbildning, kulturellt och ekonomiskt utbyte, fungerande infrastruktur, dialog och samlevnad, erkännande av varandras likheter och rättigheter såväl som respekt för varandras olikheter. I det arbetet är det viktigt att upprätthålla kontakter även med facket i Israel.

Lösningen kan inte överlämnas åt parterna. Här krävs medverkan av FN, EU, de arabiska grannarna och inte minst USA, som efter Bush nu har en möjlighet att visa konstruktiv handlingskraft. En uppgörelse utan medverkan av folkvalda och terroriststämplade Hamas vore naiv. Den vore inte långsiktigt hållbar. Låt oss för den sakens skull hoppas att förhandlingarna inte landar i en trestatslösning. Som den politiska och militära situationen utvecklats sedan millennieskiftet är detta ett scenario som inte kan uteslutas.