När mannen bredvid mig på det knökfulla Stockholmståget segnade ner som död på mina fötter var måttet rågat. Fast denna vinter har måttet varit så rågat så ofta att jag är förvånad över att varken jag eller mina medpendlare segnat ner och dött i frustrationsframkallad hjärnblödning.

SJ skyller på Banverket som skyller på regeringen som skyller på förra regeringen. Och alla skyller på vädret. Som om vinter och minusgrader skulle vara ett alldeles nytt påfund. Men i slutändan är det vi pendlare som får betala med löneavdrag och/eller förlorad fritid.

Jag har räknat ut att jag är uppe i en dryg arbetsvecka i antal timmar jag tillbringat i förtvivlad ovisshet på iskalla perronger under januari och februari. Och jag har ändå haft förmånen att jobba hemifrån de dagar då tågen stått och tack vare mitt mobila bredband kunnat arbeta på tåget - de fåtal gånger jag haft turen att få sittplats, vill säga.

Maktlösheten och frustrationen lockar fram det sämsta hos oss pendlare. När fem av sex tåg är inställda och man blir ihopföst som boskap på det enda tåg som går, förlorar man både värdighet och tålamod. Jag har bevittnat hur två vuxna människor hamnat i gräl över vem som hade mest rätt att luta sig mot väggen. Och när den stackars mannen segnade ner på mina fötter, avsvimmad och onåbar, likblek i ansiktet och med pupiller som enkronor, trängde visserligen ståpassagerarna ihop sig ytterligare så den avsvimmade fick plats att ligga, men tror ni någon av dem som hade sittplats erbjöd honom sitt säte, när han väl kommit till sans?

Samma dag träffade jag resenärer som det tagit fyra timmar att komma från Uppsala till jobbet i Stockholm. På hemresan stod vi en och en halv timme på perrongen utan någon som helst information om att tre tåg ställts in på raken. Ingen vågade gå ifrån för att kolla informationstavlorna - utifall att tåget kanske skulle dyka upp.

Det pendlarna förlorar i löneavdrag för sina förlorade timmar kan de se sig om i kosmos efter - SJ:s nya resegaranti är ett stort skämt. De flesta pendlare anser det inte mödan värt att försöka få tillbaka futtiga 25 procent efter en timmes försening, när man kanske förlorat lön för tusentals kronor. Vilket annat företag kan komma undan med att sälja en vara som de sedan inte levererar och erbjuda endast en fjärdedel av priset tillbaka? Eller ingenting, som bolaget försökte med under de värsta dagarna, men glädjande nog fick backa om.

Förra året gick SJ med vinst och bonus kunde delas ut. Man behöver väl inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att ana ett samband mellan den rejält försämrade restidsgarantin, otalet inställda tåg och förhoppningarna om en ännu större vinst detta år?

Maktlösheten göder fler konspirationsteorier. För att citera en frusen och frustrerad pendlare jag kom i slang med på perrongen:

- SJ är väl ett bolag eller hur? Du vet väl vad SJ AB blir om man läser det baklänges?

Man kan inte annat än hålla med.