Istället för att lyssna på forskarna och motverka krisen med stimulanspaket, rejäla utbildningssatsningar och tidigarelagda investeringar, valde regeringen att satsa pengar på jobbcoacher. Coacher som ibland varit mer än lovligt oseriösa. Nu visar en undersökning Manpower gjort att var fjärde arbetslös med coach får jobb.
Jaha?

Anders Forslund på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, kan inte svara på om det är bra eller dåligt när han tillfrågas av TT. Men det kan jag. Jag har dessutom en helt unik studie att tillgå. Visserligen i högsta grad ovetenskaplig, men man kan bevisa det mesta med statistik.

Min förstfödda dotter, som gick ut gymnasiet i våras, fick besöka en coach, som peppade henne med de vanliga flosklerna vi arbetsmarknadsreportrar kan rapa upp i sömnen - förbered dig väl, öva intervjusituationer med en kompis, kom i tid till intervjun, blablabla. Men något jobb fick hon inte. Till slut tröttnade jag på att ha en inaktiv tonåring drällande i hemmet och lade ut en desperat förfrågan i min statusrad på Facebook:
Nån som har ett jobb åt en 19-åring med liten arbetslivserfarenhet men stor social kompetens? Alla jobb inom lagens råmärken beaktas.

Och si på fan. Det funkade. Dottern fick omgående timvik på ett dagis vilket inom kort ledde till fast jobb på en annan förskola. Och jag tackar min lyckliga stjärna, och Facebookskaparna och framförallt mina Facebookvänner Maria och Eva, men jag tackar definitivt inte dotterns jobbcoach, för han hade inte ett dugg med saken att göra. Jobbcoacher skapar inga nya jobb (utom möjligtvis sina egna).

Men naturligtvis kommer dottern att räknas in i statistiken, som den fjärdedel som fått arbete efter coachning.
Det skrämmande är att tre fjärdedelar inte fått jobb, trots coach.
Än mer skrämmande är att forskningen av tidigare kriser visar att ungdomar som tidigt hamnar utanför arbetsmarknaden löper stor risk att bli kvar där. En av tio av de ungdomar som hamnade i utanförskap under 90-talskrisen är långtidsarbetslösa eller lever på socialbidrag.

Nu när den historiskt sett största generationen - 90-talets barnkullar - kommer ut på arbetsmarknaden befinner vi oss mitt i en lågkonjunktur och det finns alla skäl att vara nervös för hur det kommer att gå för dessa i framtiden.

Fast Facebook fanns å andra sidan inte på 90-talet. Och kanske regeringen ändrar sig i sjuttonde timmen och tar till sig av några av TCO:s förslag mot ungdomsarbetslösheten - att satsa på utbildning, både på gymnasie- och högskolenivå och bättre jobbgaranti för att ta några exempel. Och kanske, kanske landar ett rymdskepp på jorden, med rymdvarelser som besitter all den kunskap som behövs för att vi ska få ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart blomstrande samhälle, där alla är friska och nöjda och ingen behöver arbeta mera.