En tolvårig pojke ska flytta hem efter att ha bott utomlands. Nu vill han börja idrotta. Finns det plats för honom? Med den frågan har Pockettidningen R har vänt sig till 43 klubbar på elitnivå eller snäppet under.

17 av klubbarna säger nej. Djurgårdens hockeylag svarar exempelvis: "Jag gissar att det kan bli svårt om han inte har någon erfarenhet".

För oss med barn som idrottar är inte resultatet överraskande. I min sons fotbollsklubb, en av de stora elitklubbarna, får inte heller vem som helst vara med. För att få plats måste barnen först visa att de är tillräckligt duktiga på en eller flera provspelningar. För dem som inte tidigare spelat fotboll i en klubb är det ganska kört.

Lyckas de trots allt komma med väntar en kraftig ekonomisk smäll för föräldrarna. Ska man spela fotboll i ett ungdomslag med ambitioner räcker det inte med att skaffa sig fotbollsskor och benskydd. Med resor, träningsläger, overaller och cuper blir det ett antal tusenlappar för föräldrarna att hosta upp. Långt ifrån alla mäktar med det.

Det här är naturligtvis vansinne. Framför allt för att barn utestängs från något som kan bli en enorm positiv upplevelse. Något som i bästa fall kan leda till ett livslångt intresse för idrottande. Effekten kan bli den motsatta och att man snarare dödar intresset.

Det är också vansinne ur klubbarnas eget snäva perspektiv. Det många klubbar vill är att fostra nya stjärnor, spelare som någon gång ska ta steget upp i det egna A-laget.

Men når de målet genom att tidigt satsa på enbart de duktiga? Knappast. Ingen vet vem som når ända fram. Barn utvecklas olika i olika åldrar, som idrottsforskaren Rolf Carlson påpekar i Pockettidningen R.

Det går kanske inte att hindra klubbar från att elitsatsa redan bland tolvåringar. Men varför ge dem bidrag? Det är ju knappast för att få fram en ny Zlatan som vi stoppar in skattepengar i ungdomsidrotten. Huddinge hockey, en av de klubbar som sa nej till tolvåringen i undersökningen, fick exempelvis 485 000 kronor i bidrag till ungdomsverksamheten från kommunen.

Enligt Pockettidningen R har regeringen avsatt ytterligare 500 miljoner kronor per år, bland annat för att stimulera idrottsföreningarnas barn- och ungdomsverksamhet. Visst, det kan finnas praktiska hinder. Brist på planer, tränare och så vidare. Men en ungdomsverksamhet som inte åtminstone försöker ta emot alla är inte värd namnet.