Chefer är inte mer än människor. Och kanske just därför är tanken på att ha ett antal personer över mig som inte bara styr mitt arbete utan också höstar in en betydligt högre lön, befängd.
Kanske är det för att jag varit egen företagare och även chef en sväng, som jag inte förstår behovet av att en auktoritet talar om för mig vad jag ska göra. Det räcker gott med en befattningsbeskrivning och ett mål. Är jag osäker kan jag alltid testa mina idéer på kloka kollegor.
I en demokratisk organisation, som ett fackförbund förmodas vara, trodde man att man skulle slippa hierarkier. Men icke - även här på Unionen vimlar det av chefer och jag måste acceptera det faktum att flertalet av mina kollegor faktiskt gillar att ha personer med högre lön och större frihet över sig.
Visst finns det förståndiga chefer som insett att detaljstyrning inte är rätt sätt att få anställda att prestera (detta har jag skrivit helt utan hot om att få förmånerna indragna och naglarna utdragna), men jag har större erfarenhet av dåliga chefer, från både egna anställningar och andras. Eftersom vi som anställda har så olika behov finns nog inte den perfekte chefen som kan svara mot allas önskemål och förväntningar. Varför inte turas om att ta ansvar och se till att den höga lönen följer med uppgiften, inte personen?
Det finns några kardinalfällor en hyfsad chef aldrig bör falla i:
- Snacka skit om medarbetare: Att baktala kollegor är illa, men att som chef snacka skit om sina underlydande borde vara fog för omedelbar uppsägning. Hörde häromdagen om en hel matsal som tystnade när högste chefen kom in - ingen vågar längre sticka ut av rädsla för att bli föremål för skitsnackarchefens etter.
- Micromanagment. Folk med kontrollbehov borde inte tillåtas bli chefer (det är bland annat därför jag tackar nej till chefsposter). Det finns otvetydiga bevis för att frihet under ansvar lönar sig bäst.
- Omge sig med likasinnade och ja-sägare. Hävdar man att det ska vara högt i tak, ska det också vara möjligt att opponera sig. Otaliga är de misstag som är följden av att ingen lyssnar på den som vågar påstå att kejsaren är naken. Det blir inte heller så mycket dynamik i en grupp där alla tycker och tänker likadant.
- Maktmissbruk. Egentligen är allt ovanstående grovt maktmissbruk, men det finns faktiskt också de som blir höga av makten i sig - som gillar att kväsa underlydande bara för att de kan.
- Sympatibrist. Har varit på möten där det svamlats om vikten att visa empati med varslade, men inte sympati. Vilket skitsnack! I min synonymordbok är både sympati och empati synonymt med medkänsla och chefer som inte kan känna med en uppsagd medarbetare borde absolut inte ha ansvar över andra människor.