Att svenska arbetsgivare hellre anställer en Svensson än en Nasri eller en Arafat är väl bekant. Framför allt gäller det mindre företag, där det kanske är chefen ensam som sköter rekryteringen, visade forskare vid Högskolan i Kalmar för några år sedan. I en annan studie undersöktes svenska arbetsgivares, rekryterares och studenters omedvetna fördomar. Arabiskt klingande namn associerades med lägre prestationsförmåga av 77 procent.
Så det är inte konstigt att folk byter namn - det kan ju ge jobb.
Men nu har trenden vänt rapporterar SR:s Ekot. På Patent- och registreringsverket har man märkt att personer med ett utländskt efternamn numera hellre byter till ett annat utländskt efternamn.
I programmet medverkar Arash, som bytte namn från Sheikholeslami till Sanari. Han var trött på att alltid tvingas bokstavera, samtidigt ville han ha ett namn som han hade en relation till.
- Det kändes fånigt att byta till typ Gyllengylf bara för att det skulle låta svenskt, säger han.
Det är bara att instämma.
Det blir "en viss stolthet" att inte byta till ett efternamn som låter svenskt, säger Arash vidare.
Bra, stolthet är aldrig fel. Det är bara att hoppas att den attitydförändringen går hand i hand med en större öppenhet och mindre rädsla hos arbetsgivarna.
Fortfarande är det dock vansinnigt att människor ska tvingas byta namn för att passa in i normen. Skulle vi dra tanken på namnens enkelhet till det yttersta skulle folk med namn som till exempel Bengtzing byta till Bengtsing. Om man ska slippa bokstavera. Och en sådan konstighet som Hallstedt borde definitivt bli Allstett.