Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

"Det jag gjorde var att skriva på slaveripapper"

Linda Svensson, Anita Täpp Publicerad

"Rekryteraren sa att jag skulle tjäna 800 kronor per dag, plus provision, och det tyckte jag var okej. Jag hade gjort en massa planer för sommaren som fick ställas in. Men jag tyckte det var bättre att göra något än att gå arbetslös så jag nappade på det här. Fast innan jag tackade ja hade jag varit in på deras hemsida och sett att det var ett stort företag med seriösa uppdragsgivare och stora kampanjer. Jag googlade väl i tio tjugo minuter för att få information. Men nu i efterhand inser jag att jag borde ha läst på mycket mer.

När jag tackat ja hade jag fem dagar på mig att packa väskan eftersom jag skulle sälja i en stad i södra Sverige. Jag skulle komma till kontoret klockan tolv den dagen vi skulle åka, för att få en grundlig genomgång av de produkter vi skulle sälja och lite annat. Men när jag redan var på väg kom ett sms om att jag skulle komma vid fyra i stället. Så när jag kom dit fick jag och de andra lite papper som vi måste läsa igenom snabbt. Då såg jag att det stod något om att jag bara skulle tjäna 400 kronor om dagen. Men bara om jag sålde. Jag förstod inte alls, så två killar som var med fick förklara det för mig typ fem gånger. Sen skulle vi skriva på några papper och då trodde jag att jag var anställd. Men det jag gjorde var att skriva på slaveripapper. Jag trodde vi skulle ha helgerna lediga. Men sen jobbade vi sex dagar varje vecka och på den enda lediga dagen skulle vi ofta resa till nästa ställe. Och det utan att få betalt för den dagen. Sen måste man ha minst ett sälj varje dag och de ville att vi skulle ha tre. Och så skulle de ha statusar, alltså rapporter om hur mycket vi sålt, via sms vid tolv, två, fyra, sex och så en slutstatus via sms och ett telefonsamtal med vår teamleader i Stockholm klockan åtta varje kväll.

Sen måste jag åka hem till Stockholm för en inbokad operation. Säljledaren blev sur och sa att i så fall fick jag ordna biljetten själv, vilket min mamma gjorde åt mig.

Ingen från företaget hörde av sig för att höra hur det var med mig efter operationen och sen gick jag aldrig tillbaka.

Nu vill jag lägga det här bakom mig. Men de fortsätter skicka mejl och det känns som jag aldrig blir av med dem. Och om jag går förbi centrum där jag bor när jag ska träna vet jag att de står där ibland och då blir jag alltid orolig för att säljledaren ska stå där och att hon ska ifrågasätta varför jag inte kom tillbaka eller ringde.

Jag har räknat ut att jag jobbade runt 56 timmar varje vecka efter att jag dragit bort en halvtimmes lunchrast per dag. För sju veckors arbete fick jag, efter att de dragit drygt en tusenlapp i skatt, ut runt 10?000 kronor.

Alla hade dåligt med pengar när vi var ute. Vi åt mycket nudlar men  pengarna tog ju ändå slut. Vi fick frukost någon enstaka gång men sen fick man stå för allting själv och det blir ju väldigt dyrt att äta ute på stan hela tiden.

Själv gjorde jag av med 3?000 som jag sparat och 8?000 som jag fick av mamma. Till sist var jag så fattig att jag var glad att jag hade lite popcorn att äta till frukost.

När jag frågade min teamleader om vi verkligen skulle stå för all maten självaw sa hon att vi skulle få 180 kronor per dag i traktamente, vilket betyder att jag borde ha fått 5?000 till 7?000 kronor. Men jag har inte fått ett öre.

I dag skäms jag över att jag kunde gå på en sådan nitlott "   

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.