Påsken 2007 var en hektisk tid för Lasse Carlsson. Kreditmarknadsbolaget Stadshypotek skulle flytta sin verksamhet till Handelsbanken, och som servicekoordinator stod han som ensam ansvarig för de tekniska frågorna. Dagarna kantades av telefonsamtal och mejl, och att jobba till långt in på kvällarna hörde inte till ovanligheterna. Ansträngningarna lönade sig dock. Kunden var så nöjd med Lasses insatser under flytten att han tilldelades ett pris för gott utfört jobb.

- Vi var som en familj på IBM. Jag trivdes jättebra och det gjorde ingenting att det var mycket att göra eftersom allt var så roligt.

När Lasse Carlsson kom tillbaka till jobbet efter flytten förändrades något. Till en början tog han det lugnt. Arbetsuppgifterna uteblev men chefen bedyrade att han satt säkert och att det inte var något att oroa sig över. Att arbeta endast med en storkund är inte ovanligt på IBM, men när veckor blev till månader började Lasse känna sig deprimerad. Till slut kunde han inte gå tillbaka till kontoret och sjukskrevs. När det hade gått nästan ett år blev han erbjuden att gå en arbetsinriktad rehabilitering.

- Jag tänkte visst, det kan väl inte skada. Det var skönt att ha någonting att göra så jag påbörjade steg ett och gick på sex träffar.

När personalavdelningen frågade om han var intresserad av att gå steg två tackade han genast ja. Men då kom ett ultimatum.

- Om jag skulle fortsätta rehabiliteringen skulle jag säga upp mig och få sex månadslöner. Jag sade nej direkt och började istället söka interna tjänster på företaget.

I november 2008 kallade IBM till anställningsintervju för en intern tjänst. I tjänsten ingick en hel del ekonomi, offerter, beställning av hårdvara och krav på att behärska engelska i tal och skrift. Lasse Carlsson behärskade varken engelskan eller ekonomin men fick till sin förvåning jobbet.

- Jag kände redan innan att det inte skulle fungera men vår klubbordförande varnade för att jag kanske kunde bli uppsagd om jag inte gjorde ett försök så jag tackade ja.

Efter en tid stod det dock klart att kraven var för tuffa. Lasse Carlsson fick svårt att sova om nätterna och dagarna spenderades till stor del på företagets lager, för att slippa möta arbetskamraterna.

- Kropp och själ sade ifrån och till slut bröt jag ihop. Jag förklarade situationen för chefen och sjukskrevs återigen.

Under tiden för sjukskrivningen fick Lasse ersättning från Försäkringskassan. Men till vintern hörde företaget av sig och beskrev honom som presumtivt arbetslös och ersättningen drogs in. I början av november friskanmälde han sig därför och planerade ett återbesök på sin gamla arbetsplats.

- Det gick inte. Jag började darra i kroppen och tårarna rann. Det var psykisk tortyr, så jag bad en vän att svara på alla mejl och telefonsamtal från IBM. Jag orkade inte ens se deras namn.

Detta blev droppen för Lasse Carlsson. En omstart på företaget var omöjlig och han bad därför att bli utköpt.

- Jag tackade först nej till några skambud och nöjde mig till slut med sex månaders betald arbetsbefriad uppsägning och fem månaders avgångsvederlag.

I dag mår Lasse Carlsson bra. Men han har fortfarande svårt att gå in och läsa mejlen från sin företagsadress och skulle aldrig sätta sin fot på IBM igen.

- Det är märkligt. Jag gjorde alltid ett bra jobb, var alltid glad och positiv, följde policyn och ställde upp i vått och torrt. Men när en av deras största kunder flyttade var det som om jag aldrig existerat och jag förpassades till periferin. Det enda jag önskar att de hade gjort var att tala om för mig vad som gällde istället för att skita i mig efter 40 års anställning.

IBM har som policy att inte uttala sig om nuvarande eller tidigare anställda, och vill därför inte kommentera ärendet.