Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Moralisk idealist - och osentimental beslutsfattare

Anna Nilsdotter vill förändra världen och beskriver
sig själv som "sjukligt empatisk". Så långt stämmer Amnestys ordförande in på bilden av en idealistisk person.
Sen visar sig strukturnörden.
Lina Färm Publicerad

En kvarts promenad från Slussen i Stockholm bor Anna Nilsdotter, i en ljus liten tvåa på första våningen. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen, hon har precis snabbstädat inför intervjun. Så fort hon är ensam igen ska hon slå på datorn och fortsätta jobba.

Hon slår sig ner i en beige fåtölj i det kombinerade vardags- och matrummet, drar upp benen under sig och blåser på det heta teet.

Med lång erfarenhet av ideellt arbete har Anna Nilsdotter stött på en del förutfattade meningar. Den som jobbar gratis är genompräktig, helylle och uthållig som en Duracellkanin.

- Men min bild av ideella organisationer är att de behöver ett ännu tydligare ledarskap, säger Anna Nilsdotter. Den ideella sektorn blir allt mer professionell med utvärderingar, uppföljningar och ansvarsutkrävande. Det är en utveckling som Anna Nilsdotter är helt för. 

Ju mer pengar en organisation samlar in, desto viktigare blir det att redovisa varenda krona. Detsamma gäller inom näringslivet, konstaterar Anna Nilsdotter. Att vara trovärdig och ta ansvar, vill säga.

Förutom det ideella uppdraget som ordförande för Amnestys svenska sektion, arbetar hon som associerad konsult på Enact Sustainable Strategies. De stödjer stora företag i deras arbete kring ansvar och hållbar utveckling. Där jobbar Anna Nilsdotter dagligen med företag för att till exempel säkra att leverantörskedjan inte kränker mänskliga rättigheter.

- Det är spännande tider nu. Vissa ligger långt framme. Andra företag har inte alls förstått vad ansvar och hållbar utveckling går ut på. En del av dem kommer nog att slås ut.

Vid sidan av mänskliga rättigheter är det just ledarskap hon brinner för, något hon har arbetat med inte bara i Amnesty utan även för Läkare utan gränser och Internationella Juristkommissionen.

30 år är ungt för en ordförande, men Anna Nilsdotter har varit aktiv i Amnesty i över tio år, med uppdrag som utbildningsansvarig och distriktssamordnare. De som reagerat på hennes ålder har uteslutande varit män i fyrtioårsåldern och uppåt, som Anna Nilsdotter uppfattat som konservativa i sina värderingar om mäns och kvinnors kompetens.

- Men framför allt har jag mött respekt och erkännande. Kompetens bestäms inte av en siffra, för mig är åldern ointressant.

Socialt entreprenörskap och ideellt arbete är något hon vill fortsätta med. 

- Livet är kort. Jag har alltid velat göra något som känns meningsfullt, något som förändrar världen till det bättre.

Engagemanget för rättvisa började redan som barn, när hon samlade in protestlistor för att bevara regnskogen och mot miljögifter. I barndomshemmet i Sandared utanför Borås lyssnade föräldrarna på Anna och hennes syskon med samma allvar som om de varit vuxna. Det var vad som sades, inte vem som sa det, som räknades.

Fortfarande är hon djupt engagerad i sakfrågorna, men ordförandeskapet handlar mer om budgetar och strategier. Nyckeltal och visioner. Som vilket annat styrelsejobb som helst. Det är hon noga med att påpeka. Men det finns skillnader.

- Mina medarbetare ska göra i princip samma jobb som en bolagsstyrelse, men gratis. Därför spelar motivation och drivkrafter större roll. Inom den ideella sektorn saknar vi ju morötter som lön och tjänsteförmåner. Då blir de känslomässiga aspekterna viktiga.

Anna Nilsdotter talar snabbt och säkert, uttrycker sig ofta i slagkraftiga citat och kryddar med amerikanska uttryck. Kanske en produkt från tiden i New York, ett knappt halvår då hon praktiserade på FN. 

I en artikel i Arvika Nyheter beskrivs Anna Nilsdotter som en person som tror att "människor som engagerar sig i organisationer som kämpar för en bättre värld ofta har en större inlevelseförmåga, bättre kunskap och bär på en tro att det går att förändra."

När hon hör citatet skruvar hon på sig, tycker att det låter lite arrogant och tror att hon uttryckte sig annorlunda.

Men hursomhelst. En person med större inlevelseförmåga - stämmer det in på henne själv?

Anna Nilsdotter skrattar.

- Ja, jag har en sjuklig empati. Framför allt är det positivt. Jag har lätt att se världen ur olika personers ögon, är mån om att andra mår bra. Jag kanske inte borde berätta det här, men jag måste ha en kudde framför ögonen när jag ser på film. Jag kan inte titta på thrillers alls.

Inlevelseförmågan gör det möjligen lättare att motivera medarbetarna i Amnesty. Där har vinstdrivande företag något att lära av de ideella, tycker Anna Nilsdotter.

- Det skapar en mening och lycka att känna att man gör skillnad. Det är uppenbart att den lyckan saknas i många sammanhang i näringslivet. Många människor längtar efter en mening.

Själv har hon fyllt det behovet.

- More than enough, säger Anna Nilsdotter och skrattar. Jag har gjort mina livsval baserade utifrån lust, gjort det som känts meningsfullt och roligt.

Hon medger dock att hennes starka empati kan vara en svaghet. Hon tänker till en stund, tittar bort mot fönstret som vetter ut mot röda trästugor. Dagsljuset tonar långsamt bort. 

- För mig är det viktigt att vara vänlig, jag har svårt för personangrepp. Men ibland kan det vara bra att fälla in sin antenn.

Inlevelseförmågan hänger ihop med vurmen för information och kommunikation, att alla i organisationen ska förstå varför ett beslut tas. Det som känns fel för väldigt många, blir också fel, menar Anna Nilsdotter och förklarar:

- Det hjälper inte att ha rätt om ingen förstår varför. Då förlorar man både respekt och trovärdighet. Det finns flera ledare som har misslyckats med sina uppdrag för att de inte klarat av att förklara sina beslut.

Själv strävar hon efter saklighet och transparens. Kallar sig för organisations- och strukturnörd.

- Visst, jag kan gråta när jag läser främmande människors dödsannonser. Men jag är osentimental när jag fattar beslut, det logiska är extremt viktigt för mig. Det finns en dubbelhet där, jag är känslig men samtidigt en tankemänniska.

Det är nog ingen överdrift att säga att Anna Nilsdotter har höga krav på sig. Hon väger orden och är mån om att uppfattas rätt, verkar ha ett utanförperspektiv på det hon säger - eller en sund skepsis mot journalister. I P3-programmet Christer svarade hon på existentiella frågor om liv och död, som om det är rätt att låta en person dö för att rädda tio andra. Det så kallade moraltestet granskades av en docent i praktisk filosofi, Bengt Brülde. Amnestys ordförande om någon borde väl få högsta betyg. Så blev det också, vilket händer ganska sällan. Resonemangen var konsekventa, argumenten gedigna och principiellt grundade, tyckte Brülde.

Bilden av helyllepersonen smyger fram, trots att Anna Nilsdotter avfärdade den som en schablonbild.

- Jag vill prestera så bra som jag kan prestera, men som ledare är det negativt att vara perfektionist. Du hinner inte. Om man skulle maxa allt skulle man gå under, säger Anna Nilsdotter, som känner sig ganska nöjd vid dagens slut.

Även om inget är så bra att det inte kan bli bättre. En tanke som är stimulerande, inte pressande, tycker hon.

- Att vara totalt nöjd verkar lite otäckt. Man måste testa saker för att lära sig. Det gäller inom både kärlek och ledarskap. Misstagen är intressanta, det är där man lär sig.

Hur hon egentligen hinner med allt: ett heltidsjobb, en egen firma, och så ordförandeskapet i Amnesty, det vet hon inte riktigt själv.

- Jag jobbar nästan alltid. Är extremt duktig på att göra mer än jag egentligen har tid med.

Den lilla tid som blir över umgås hon med sin lika arbetsknarkande sambo, ordnar fester och middagar, läser, reser och fotograferar.

- Jag är road av bilder. Men eftersom min sambo är fotograf blir det sällan jag som tar med mig kameran ut.

Teet är urdrucket. Anna Nilsdotter följer med till dörren, och vi stannar ett tag framför de breda vita hyllorna. De är fyllda av böcker, sorterade efter genre och i bokstavsordning. Facklitteraturen om statsvetenskap, historia, och genusvetenskap är hennes. Samt reseböckerna och en del av skönlitteraturen. Lutad mot dörrkarmen in mot det pyttelilla köket nämner hon några favoriter, böcker hon gärna skulle vilja läsa igen. Som Isabel Allende, Hjalmar Söderberg och Nietzsche. Klockan är sju. Om fem minuter sitter hon vid tangentbordet.

Först slår jag på jobbdatorn, sen hemmadatorn för att läsa Amnesty-mejlen.  

Fakta

Anna Nilsdotter:

Ålder: 30.
Bor: i lägenhet på Söder i Stockholm.
Familj: sambo.
Karriär: projektledare hos Läkare utan gränser, organisationsutvecklare Internationella Juristkommissionen, praktik vid FN i New York.
Position: ordförande i svenska Amnesty (ideellt uppdrag), associerad konsult på Enact Sustainable Strategies, egen konsultfirma.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.