Det är ovanligt tyst i årets avtalsrörelse. Redan i maj förra året meddelade arbetsgivarna, genom sin paraplyorganisation Svenskt Näringsliv, att det enda möjliga avtalet är ett utan centralt bestämda lönepåslag. Där står man kvar.

I december presenterade Facken inom industrin, däribland Unionen, IF Metall och Sveriges Ingenjörer, sitt krav på 2,6 procents löneökning i år. Där står man kvar.

- Det rör inte på sig i förhandlingarna. Vi får inga motkrav. Det är stora låsningar i arbetsgivarnas ursprungskrav på nollavtal. Det är en stor frustration, säger Cecilia Fahlberg.

Visserligen träffas parterna regelbundet för att diskutera kraven, men hittills har det inte lett någonvart. Och inte förrän Facken inom industrin kommer överens med sin motpart Teknikföretagen kommer andra avtal att tecknas.

- Alla är överens om att den internationellt konkurrensutsatta industrin ska gå först. Men det hänger på att man bjuder till och att man blir färdig i så pass god tid att de andra avtalsområdena inte blir för otåliga. Den här tystnaden är inte ansvarsfull. Det är ett riskfyllt spel som arbetsgivarna spelar, säger Cecilia Fahlberg.

Arbetsgivarna menar att krisen slår olika hårt mot olika företag, och att det är lokalt man bäst avgör om det finns utrymme för löneökningar. Kravet på lokal lönebildning är inte nytt. Det har arbetsgivarna drivit i flera år. Men i och med krisen har det fått ny kraft.
Samtidigt kommer företagens bokslutsrapporter i en strid ström. Det mesta tyder på att det ekonomiska läget håller på att stabilisera sig. Så pass att många nu väljer att öka aktieutdelningen. Enligt Unionen tyder det på att det finns ett löneutrymme.

- Relevansen i vårt krav på 2,6 procent stärks. Våra medlemmar behöver tryggheten det innebär med siffror i de centrala avtalen. Många klubbar upplever att deras möjligheter att påverka den egna arbetsgivaren är obefintlig. Det är många medlemmar som vittnar om att om det står noll i avtalet så blir det noll, säger Cecilia Fahlberg.

Under förra året var det många fackklubbar som gick med på krisavtal med sin arbetsgivare. Ofta handlade det om sänkt arbetstid och lön. I vissa fall har man skjutit upp lönerevisionerna ett år. Men nu är det dags att företagen betalar igen, menar Unionen.

- Medlemmarna vill ha betalt för det arbete de gör. Krisen har påverkat väldigt många. Svenska företag har anpassat sig rekordsnabbt, med bland annat uppsägningar. De som jobbat kvar har slitit hårt, nu vill de ha betalt, säger Cecilia Fahlberg.