Omslaget till Umberto Ecos bok utgörs av en 1500-talsmålning, Det omaka kärleksparet, av Quentin Metsys. Mannen på bilden är stornäst och girigt grinande. Han är verkligen ful, tänker jag tills min son - som är en ärlig människa - påpekar att mannen är lik mig. Vilket han onekligen är.

Men fulhet är inte ett absolut begrepp, det finns de som tycker att jag ser bra ut. Det som är fult i dag behöver inte vara fult i morgon. Och under vissa omständigheter kan fulhet bidra till helhetens skönhet, som Eco påpekar.

"Vad ska jag göra med en karl med såna öron?", sa Jack Warners efter en provfilmning med Clark Gable 1930. Det gick ju ganska bra ändå.

I en elegant och rikt illustrerad genomgång visar Eco hur det fula, groteska och motbjudande har uppfattats i den västerländska kultursfären. Varför dras vi då till detta mörker? Ett svar skulle kunna vara att medan skönhet bara är yta, visar fulheten på sprickorna i fasaden och går djupare. Kanske ligger det fula på ett sätt närmare sanningen?

Anledningen till att konsten så ofta skildrat det fula, skriver Eco, är att den försökt påminna oss om att det finns "något orubbligt och tragiskt ondskefullt här i världen".