Snart är det dags igen. Madeleine Hjort måste skriva ihop CV och ansökningsbrev och ge sig ut på arbetsmarknaden. Sen 1978 har hon undervisat invandrare i svenska och det vill hon fortsätta med. Men nu tar vikariatet på Humanus slut och Madeleine tvingas fortsätta flacka runt, så som hon gjort de senaste femton åren.
-Jag skulle gärna stanna någonstans. Och jag vill ha heltid och lite till, säger Madeleine som har svårt att få ekonomin att gå ihop varje månad.
I dag har hon en 60-procents tjänst på utbildningsföretaget Humanus i Lund och fyller upp med diverse extrajobb, och om det inte går: a-kassa. Det är tröttsamt att varje månad pussla med ekonomin. Som ensamförsörjare till en 14-årig dotter är det inte helt lätt.
-Hon går i en skola där barnen mest kommer från kärnfamiljer, och jag kan aldrig hålla jämna steg med dem.
När dottern vill åka till Egypten och titta på Konungarnas dal, så är utflykter i Skåne det enda mamma kan erbjuda. Madeleine är en typisk språkmänniska (läser grammatik för nöjes skull), och matte är ingenting för henne, men en sorts matte kan hon:
-Jag kan räkna pengar, och räkna om jag ska leva på 200 eller 300 veckan innan lön.
Lönen är 12 500 (på heltid skulle det vara 21 000), en lön som är låg med tanke på all erfarenhet och utbildning som hon har, tycker Madeleine Hjort, fil mag. i språkvetenskap. Och varför har mattelärare ofta mer? undrar hon.
-Jag är en dålig förhandlare. Jag har inte is i magen när jag får ett nytt jobb. Jag måste jobba, så jag säljer mig naturligtvis för billigt.
-Men nu ska jag anmäla mig till en förhandlingskurs!
Men jobbet är kul. Här på Humanus har hon en högutbildad grupp som läser SFI, svenska för invandrare. Alla har minst gymnasiekompetens från sitt hemland, är ambitiösa och målmedvetna. De lär sig snabbt, och Madeleine lär sig också mycket, både om andra kulturer och andra språk. Som den språkmänniska hon är snappar hon upp ett och annat som kan användas när hon möter nya elever. En fras på hemspråket skadar inte vid den kontakten.
-På fritiden håller jag på och lär mig persiska, berättar Madeleine, som även undervisat i franska, engelska och tyska.
Till SFI kommer alla nyanlända, och i början blir det till att använda kroppsspråket och att teckna på tavlan.
-Jag är jättedålig på att rita, men det bjuder jag på. De skrattar med mig, säger Madeleine.
-Och ibland gör jag bort mig, som när jag erbjöd en arabisk man en påse - i deras öron lät det som båse eftersom man inte skiljer på p och b i arabiskan, och det betyder puss.
Skrattar gör vi också just i dag när eleverna ska försöka komma på vad den där figuren med röda kläder och luva heter på svenska, han som just håller på att krypa ner i bildens skorsten. Vad heter han?
-Torsten på taket? föreslår någon.
Det gäller att vara flexibel, minst sagt.