Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: A-kassan är en studsmatta utan fjädrar

Från och med 1 oktober ändrar a-kassan sina regler. Det ska vara en trygghet för arbetslösa men är snarare en studsmatta utan fjädring på en arbetsmarknad i fritt fall, skriver Helena Olsson.
Publicerad
studsmatta utan skyddsnät
A-kassan ska vara ett skyddsnät för dem som tvingats ut i arbetslöshet. Men försäkringen saknar trygghet, skriver Helena Olsson. Foto: Privat/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

A-kassan skulle vara en studsmatta till nya möjligheter enligt före detta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Men för oss arbetssökande blir det snarare ett fritt fall utan skyddsnät. 

Jag har eftergymnasial utbildning, arbetserfarenhet, har vidareutbildat mig genom korta YH-kurser, sökt jobb enligt konstens alla regler och ändå står jag utanför arbetsmarknaden. Ge mig bättre förutsättningar i stället för en trasig studsmatta! 

I början var det spännande. Jag hade precis pluggat klart korta YH-kurser mitt i livet, en chans att byta bana och kliva in i en ny bransch. Uppfriskande och kul. Branschens växande behov stod det. 9 av 10 får jobb lovade de. Mitt naiva jag trodde på det. Men verkligheten var något annat. Ville jag använda mina nyvunna kunskaper krävdes minst fem års erfarenhet i yrket. Jag stod där både nyexad och erfaren men ändå utestängd. 

Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord

Kompetensbaserad rekrytering användes. Jag kunde inte kryssa i rutan fem års erfarenhet i urvalsfrågorna och då sållade systemet bort mig direkt. Jag sökte nu yrken jag arbetat med tidigare. Tillbaka på ruta ett. 

Då fick jag plötsligt höra talas om ATS -verktygen (Applicant Tracking System) som bedömer och sorterar bort ansökningar automatiskt. Det nämndes aldrig öppet utan var en väl bevarad hemlighet. Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord. Börja om och göra rätt. 

Jag testade att anpassa CV:t med hjälp av AI. AI mötte AI. Inga människor, ingen medkänsla, ingen magkänsla. I inledningen av ansökan skulle jag ange kön, ibland fanns bara alternativen kvinna eller man. Mångfald och inkludering… ja, så hette det visst. Födelseår likaså skulle fyllas i. Är du över 40 år? Grattis, men chansen att gå vidare minskar. Sedan kom de berömda testerna. Mångfald och inkludering kallades även det. Logiktesterna var likadana, gissa vad som kommer näst av prickar, fyrkanter och mönster. 

Hur ska politiker förstå hur beslut påverkar människor när de inte får vara arbetssökande själva?

Tiden räknas ner och stressar på. Därefter personlighetstester, 100 frågor för att pressa fram en 10-raders profil. Det var jag. Tack, nu vet jag. Började ta kontakt på LinkedIn för att hitta de ”dolda jobben”, de ”hemliga jobben”.  Mina dagar som arbetssökande började ticka på. Arbetsförmedlingens krav ökar, sök jobb även utanför dagpendlingsavstånd och jobb du inte har erfarenhet av. 

Samtidigt drunknar arbetsgivare i ansökningar. ”Tack för din ansökan. Intresset har varit stort med 200 ansökningar.” Ticktack. Började läsa att arbetslösförsäkringen ska ändras från 1 oktober i år. Johan Pehrson säger så klatschigt: a-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid.” Johan Pehson slutar som arbetsmarknads- och integrationsminister men blir inte arbetslös och behöver alltså inte testa ”studsmattan”. 

Hur ska politiker förstå hur deras beslut påverkar människor när de inte blir arbetssökande själva? För det handlar faktiskt om människor. Fortsatt svag arbetsmarknad skriver SCB, arbetslösheten är nu uppe i 8,7 procent. Blir du långtidsarbetslös ska du klara dig på en ersättning som motsvarar 65 procent av tidigare inkomst, sedan minskar ersättningen med tio procent var 100:e dag och sedan ytterligare fem procent för varje 100:e dag. Till slut täcker det förhoppningsvis bostadsavgiften. 

Systemet är fel

Månad efter månad blir allt fler arbetssökande och det finns allt färre jobb att söka. Den ekvationen går inte ihop. Stressen och oron ökar. Det är tur att jag har pensionsbesparingar.  Alla har inte det. Jag har eftergymnasial utbildning, har vidareutbildat mig inom korta YH-kurser för att byta bana, vill byta bransch och har arbetserfarenhet. Söker jobb så som Arbetsförmedlingen kräver, följer trender på hur Cv:t ska skrivas, uppdaterar LinkedIn och söker dolda jobb. 

Systemet är fel, är byggt för att stänga ute snarare än att släppa in. Så varför får jag inte rätt förutsättningar för att hitta ett nytt jobb? 

Helena Olsson, arbetssökande.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag