Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet