Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare