Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

”Anställda över 50 är en guldgruva”

Ditt driv försvinner inte för att du uppnår en viss ålder. Det menar Richard Lööw, chef som anställde Susann Johansson och tre andra 50-plussare under det senaste året.
Johanna Rovira Publicerad
Man och kvinna i undervisningsrum
Richard Lööw beskriver sin medarbetare Susann Johansson som ett pålitligt urverk från Schweiz och anser att anställda över 50 är guld värda. Foto: Per Knutsson

Yrkeshögskolan SKY ligger inhyst i gigantiska lokaler i ett industriområde i Örebro. Här jobbar 16, inom kort 18, personer med att rådda korta kurser såväl som längre yrkesutbildningar för blivande drifttekniker, inköpare, logistiker med flera. Sedan augusti i fjol jobbar även Susann Johansson här som administratör och koordinator. 

När hon fick jobbet hade hon varit arbetssökande i över ett år för första gången i sitt 58-åriga liv, efter att ha lämnat ett fast jobb hon kände sig färdig med samt ett längre vikariat. 

Tiden som arbetslös var, som flera andra beskrivit i Kollegas artiklar om ålderism, mycket tuff. 

– Jag var väldigt målinriktad och skickade många spontanansökningar. Jag försökte hålla motivationen uppe, men det var jobbigt att tiden bara gick. Det kändes som ett slöseri att inte få bidra när man jobbat hela livet. Det är klart att min ålder kom in som en aspekt, men jag känner mig ju inte gammal, säger Susann Johansson. 

– Tror du inte att det hade varit skillnad om du haft ett jobb när du började söka? Det finns ju ett visst stigma i att vara arbetssökande, inflikar Rickard Lööw, Susanns chef på SKY. 

Obegripligt välja bort äldre

Richard Lööw tror att tidsgap i cv:t kan få dem som anställer att hemfalla åt gissningar och spekulationer om varför en sökande är arbetslös. Och att det kan vara lättare att ha fördrag med att yngre är arbetslösa. För han kan inte begripa varför arbetsgivare annars skulle välja bort äldre kandidater. 

– Så klart man kan ha en viss teoretisk kandidattyp i huvudet när man utlyser ett jobb, men när man sedan går igenom ansökningarna upptäcker man ju att de över 50 är en guldgruva. 

50-plussarna har oftast redan gjort allt det där som kan stjäla fokus från jobbet, menar han. Dessutom så är chansen att de stannar kvar betydligt större. 

– Hur många andra kan man räkna med att ha här i tio år? Driv handlar ju inte om ålder, du blir inte mindre driven för att du fyller 60. Dessutom behöver jag ju inte lära Susann att komma till jobbet, säger Rickard Lööw. 

Pålitligt urverk

Susann Johansson ler något förläget när Richard Lööw beskriver henne som ett pålitligt urverk från Schweiz, med erfarenhet och arbetsmoral som gör det oerhört lätt för honom som chef. Hon har en egen fundering på varför äldre, trots alla uppenbara fördelar, ratas på arbetsmarknaden. 

– Det blir alltmer vanligt att anlita rekryteringsbyråer och min bild är att rekryterarna själva är ganska unga. Det tror jag kan vara ett hinder för oss seniorer, säger hon. 

Richard Lööw har hittills inte använt sig av rekryteringsföretag – han ville bygga grunden till sitt lag själv och menar att man inte kan slarva med sammansättningen av personal om man har en vision att skapa världens bästa yrkeshögskola. Men han funderar på att ta rekryteringshjälp i delar av processen framöver, eftersom det kostar oerhört mycket i tid och energi att anställa.  

Under det senaste året har han anställt ytterligare tre personer över 50 år. 

– Det är ingen medveten strategi, utan mer tillfälligheter. Vi har en bra mix i gruppen mellan 25 och 59 år, säger han. 

Lönen ej orsaken

Båda avfärdar tanken att höga löneanspråk skulle ha något med ålderismen på arbetsmarknaden att göra: 

– Jag tycker nog att unga är ganska bra på att komma med höga löneanspråk de också, säger Richard Lööw.

– Det kanske är en fördom, men jag tror att vad gäller löneanspråk är det större skillnad mellan män och kvinnor, än mellan unga och äldre, säger Susann Johansson. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.