Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag vill inte hämta sist på förskolan, eller?

Småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen för att hämta tidigt på förskolan – ändå känner sig många otillräckliga både på jobbet och hemma. Det är dags att släppa skuldkänslorna, skriver Katarina Karringer.
Publicerad
Ett barn leker vid en grind
Förskolan är en fantastisk möjlighet för barn att få stimulans av lek och bus. Föräldrar måste sluta känna skam för sena hämtningar, skriver för Katarina Karringer. Foto: Susanna Persson Öste/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tar upp mobilen en sista gång och tittar stressat på klockan. Andan i halsen, jobbtankarna snurrandes i huvudet och planeringen inför kvällens att göra-lista i full gång: svara på det viktiga mailet jag inte hann, återkomma med input inför mötet imorgon bitti, skriva klart rapporten om…

”Hej min älskling! Oj, vilken fin teckning, tack! På med overallen nu!”

Ni har kanske varit där, precis som jag. Med ambitionen att jonglera alla möjliga delar av livet samtidigt. Faktum är att många småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen fem dagar i veckan, för att hinna hämta tidigt på förskolan – och ändå känner sig otillräckliga och tyngda av skuld, både för sitt jobb och sitt barn.

I mitt jobb som psykolog möter jag många som kämpar med att få ihop vardagen, hälsan och samvetet. 

Barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra

Det är vanligt att känna en stark press om att leva upp till ”det perfekta föräldraskapet”, med en föreställning om att man ska prioritera tid med barnen över allt annat i livet. Att hämta senare på förskolan kan då kännas som att man inte uppfyller förväntan om ett gott föräldraskap, vilket kan resultera i skuldkänslor. 

Men barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Därför är det viktigt att även ge utrymme till våra egna behov, så som arbete och utveckling, återhämtning, relationer och träning. Då har vi bättre möjlighet att kunna vara den energirika, glada och närvarande förälder vi vill vara, när vi är tillsammans med våra barn.

Förskolan är en plats där barn kan leka, lära, vara kreativa, utveckla sitt självförtroende och självständighet, bygga relationer och lära sig socialt samspel med jämnåriga. Om vi ska vara ärliga - hur ofta kan vi erbjuda en sådan palett av möjligheter hemma?

Som föräldrar behöver vi släppa skuldkänslorna och sluta jämföra oss med varandra. Vi har alla olika förutsättningar och behov, så det viktigaste är att utgå från vad som fungerar bäst för sitt eget barn, sin hälsa och sin familjesituation. 

Pressen på föräldrar är skyhög i dag

Färska siffror från Försäkringskassan visar att sjukskrivingarna för stressrelaterad ohälsa har ökat med 25 procent de senaste fem åren. I rapporten framgår också att kvinnor, som ofta drar det största lasset hemma, löper dubbelt så hög risk som män att bli sjukskrivna för psykisk ohälsa. Allra värst drabbade är mammor mellan 30 till 39 år.

Pressen på föräldrar är skyhög i dag. Att få ihop föräldraskap, karriär, relationer och återhämtning är en utmaning för alla och våra lösningar ser rimligtvis olika ut. Det enda vi vet är att vi redan gör så gott vi kan och mer därtill.

Förskolan är en fantastisk möjlighet vi har i Sverige, som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv. Med detta inlägg vill jag uppmuntra alla föräldrar att utvärdera vilka rutiner som verkligen fungerar i just deras familj, utan att pressa sig till en vardag med inbyggd stress. 

/Katarina Karringer,  leg. psykolog, småbarnsmamma och grundare av appen Plussa 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef