Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag vill inte hämta sist på förskolan, eller?

Småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen för att hämta tidigt på förskolan – ändå känner sig många otillräckliga både på jobbet och hemma. Det är dags att släppa skuldkänslorna, skriver Katarina Karringer.
Publicerad
Ett barn leker vid en grind
Förskolan är en fantastisk möjlighet för barn att få stimulans av lek och bus. Föräldrar måste sluta känna skam för sena hämtningar, skriver för Katarina Karringer. Foto: Susanna Persson Öste/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tar upp mobilen en sista gång och tittar stressat på klockan. Andan i halsen, jobbtankarna snurrandes i huvudet och planeringen inför kvällens att göra-lista i full gång: svara på det viktiga mailet jag inte hann, återkomma med input inför mötet imorgon bitti, skriva klart rapporten om…

”Hej min älskling! Oj, vilken fin teckning, tack! På med overallen nu!”

Ni har kanske varit där, precis som jag. Med ambitionen att jonglera alla möjliga delar av livet samtidigt. Faktum är att många småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen fem dagar i veckan, för att hinna hämta tidigt på förskolan – och ändå känner sig otillräckliga och tyngda av skuld, både för sitt jobb och sitt barn.

I mitt jobb som psykolog möter jag många som kämpar med att få ihop vardagen, hälsan och samvetet. 

Barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra

Det är vanligt att känna en stark press om att leva upp till ”det perfekta föräldraskapet”, med en föreställning om att man ska prioritera tid med barnen över allt annat i livet. Att hämta senare på förskolan kan då kännas som att man inte uppfyller förväntan om ett gott föräldraskap, vilket kan resultera i skuldkänslor. 

Men barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Därför är det viktigt att även ge utrymme till våra egna behov, så som arbete och utveckling, återhämtning, relationer och träning. Då har vi bättre möjlighet att kunna vara den energirika, glada och närvarande förälder vi vill vara, när vi är tillsammans med våra barn.

Förskolan är en plats där barn kan leka, lära, vara kreativa, utveckla sitt självförtroende och självständighet, bygga relationer och lära sig socialt samspel med jämnåriga. Om vi ska vara ärliga - hur ofta kan vi erbjuda en sådan palett av möjligheter hemma?

Som föräldrar behöver vi släppa skuldkänslorna och sluta jämföra oss med varandra. Vi har alla olika förutsättningar och behov, så det viktigaste är att utgå från vad som fungerar bäst för sitt eget barn, sin hälsa och sin familjesituation. 

Pressen på föräldrar är skyhög i dag

Färska siffror från Försäkringskassan visar att sjukskrivingarna för stressrelaterad ohälsa har ökat med 25 procent de senaste fem åren. I rapporten framgår också att kvinnor, som ofta drar det största lasset hemma, löper dubbelt så hög risk som män att bli sjukskrivna för psykisk ohälsa. Allra värst drabbade är mammor mellan 30 till 39 år.

Pressen på föräldrar är skyhög i dag. Att få ihop föräldraskap, karriär, relationer och återhämtning är en utmaning för alla och våra lösningar ser rimligtvis olika ut. Det enda vi vet är att vi redan gör så gott vi kan och mer därtill.

Förskolan är en fantastisk möjlighet vi har i Sverige, som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv. Med detta inlägg vill jag uppmuntra alla föräldrar att utvärdera vilka rutiner som verkligen fungerar i just deras familj, utan att pressa sig till en vardag med inbyggd stress. 

/Katarina Karringer,  leg. psykolog, småbarnsmamma och grundare av appen Plussa 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm