Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag vill inte hämta sist på förskolan, eller?

Småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen för att hämta tidigt på förskolan – ändå känner sig många otillräckliga både på jobbet och hemma. Det är dags att släppa skuldkänslorna, skriver Katarina Karringer.
Publicerad
Ett barn leker vid en grind
Förskolan är en fantastisk möjlighet för barn att få stimulans av lek och bus. Föräldrar måste sluta känna skam för sena hämtningar, skriver för Katarina Karringer. Foto: Susanna Persson Öste/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tar upp mobilen en sista gång och tittar stressat på klockan. Andan i halsen, jobbtankarna snurrandes i huvudet och planeringen inför kvällens att göra-lista i full gång: svara på det viktiga mailet jag inte hann, återkomma med input inför mötet imorgon bitti, skriva klart rapporten om…

”Hej min älskling! Oj, vilken fin teckning, tack! På med overallen nu!”

Ni har kanske varit där, precis som jag. Med ambitionen att jonglera alla möjliga delar av livet samtidigt. Faktum är att många småbarnsföräldrar stressar sig igenom arbetsdagen fem dagar i veckan, för att hinna hämta tidigt på förskolan – och ändå känner sig otillräckliga och tyngda av skuld, både för sitt jobb och sitt barn.

I mitt jobb som psykolog möter jag många som kämpar med att få ihop vardagen, hälsan och samvetet. 

Barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra

Det är vanligt att känna en stark press om att leva upp till ”det perfekta föräldraskapet”, med en föreställning om att man ska prioritera tid med barnen över allt annat i livet. Att hämta senare på förskolan kan då kännas som att man inte uppfyller förväntan om ett gott föräldraskap, vilket kan resultera i skuldkänslor. 

Men barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Därför är det viktigt att även ge utrymme till våra egna behov, så som arbete och utveckling, återhämtning, relationer och träning. Då har vi bättre möjlighet att kunna vara den energirika, glada och närvarande förälder vi vill vara, när vi är tillsammans med våra barn.

Förskolan är en plats där barn kan leka, lära, vara kreativa, utveckla sitt självförtroende och självständighet, bygga relationer och lära sig socialt samspel med jämnåriga. Om vi ska vara ärliga - hur ofta kan vi erbjuda en sådan palett av möjligheter hemma?

Som föräldrar behöver vi släppa skuldkänslorna och sluta jämföra oss med varandra. Vi har alla olika förutsättningar och behov, så det viktigaste är att utgå från vad som fungerar bäst för sitt eget barn, sin hälsa och sin familjesituation. 

Pressen på föräldrar är skyhög i dag

Färska siffror från Försäkringskassan visar att sjukskrivingarna för stressrelaterad ohälsa har ökat med 25 procent de senaste fem åren. I rapporten framgår också att kvinnor, som ofta drar det största lasset hemma, löper dubbelt så hög risk som män att bli sjukskrivna för psykisk ohälsa. Allra värst drabbade är mammor mellan 30 till 39 år.

Pressen på föräldrar är skyhög i dag. Att få ihop föräldraskap, karriär, relationer och återhämtning är en utmaning för alla och våra lösningar ser rimligtvis olika ut. Det enda vi vet är att vi redan gör så gott vi kan och mer därtill.

Förskolan är en fantastisk möjlighet vi har i Sverige, som gör att båda föräldrarna kan kombinera arbete och familjeliv. Med detta inlägg vill jag uppmuntra alla föräldrar att utvärdera vilka rutiner som verkligen fungerar i just deras familj, utan att pressa sig till en vardag med inbyggd stress. 

/Katarina Karringer,  leg. psykolog, småbarnsmamma och grundare av appen Plussa 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas