Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Släpp fram de kritiska rösterna på arbetsplatsen

Att vara en lojal arbetstagare innebär att rapportera fel och brister inom organisationen eller företaget. Men för att göra det krävs att att anställda inte blir utsatta för repressalier, skriver P-O Börnfelt.
Publicerad
En hand över munnen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Arbetstagare som framför kritiska synpunkter om förhållanden på arbetsplatsen blir ofta motarbetade och ibland också utsatta för repressalier. Det finns emellertid också en hel del arbetsplatser som har högt i tak där chefer lyssnar och välkomnar synpunkter från arbetstagare. Enligt forskning om tystnad och visselblåsande kan dessa skillnader bland annat bero på olika synsätt på lojalitet och ledarskap. 

Det hierarkiska ledarskapet vilar på auktoritetslojalitet, vilken utgår från att arbetstagare förväntas följa chefers instruktioner utan diskussion. Kritiska synpunkter ses, utifrån detta synsätt, som ett hot mot chefers position och auktoritet. Kritiker motarbetas och blir inte sällan utsatta för negativ behandling som mobbning vilket tenderar att resultera i ett tystnadsklimat på arbetsplatsen och sämre arbetsmiljö.

De senaste fyra decennierna har emellertid ett nytt synsätt på arbetstagares lojalitet börjat växa fram som ett resultat av ny forskning, lagstiftning och utveckling av visselblåsarrutiner. Att vara en lojal arbetstagare utifrån, vad jag benämner, organisationslojalitet innebär att rapportera missförhållanden internt i organisationen. Utifrån det synsätt är det naturligt att öppet diskutera brister i verksamheten och möjliga lösningar. 

Här har chefen rollen att stödja ett öppet och tryggt klimat baserat på respekt för olika åsikter. Chefen hanterar grupprocesser aktivt. Till exempel hanteras konflikter på ett konstruktivt sätt och nedtryckande beteenden stävjas.

Det ska vara naturligt att diskutera brister i verksamheten

Ett bra samtalsklimat, där personalen diskuterar och kan påverka beslutsprocessen, främjar utveckling och väl underbyggda beslut. Inflytande för arbetstagare tenderar också att ha goda effekter på hälsa och välbefinnande. 

Forskning visar att anställdas hälsa främjas av inflytande och möjligheter att vara med i beslutsprocesser, samt goda relationer med kollegor och chefer. Motsatsen, små möjligheter att påverka arbetets innehåll och organisering, och dålig relation, och konflikter med chefen leder till förhöjd risk för olika stressrelaterade sjukdomar. 

Ett tystnadsklimat på arbetsplatsen kan leda till leda till katastrofala konsekvenser för verksamheten. En ledare som tidigt bestämmer riktningen i en beslutsprocess, hindrar diskussion i gruppen och enväldigt driver igenom beslut resulterar ofta i beslut som har stora brister.

Anställdas hälsa främjas av inflytande

Det finns många exempel på när organisationen inte har lyssnat på välgrundad kritik från arbetstagare, vilket har lett till katastrofala konsekvenser.  

Vårdbiträdet Stine Christophersen och hennes kollegor på Attendo Cares i Sabbatsbergsbyn kontaktade sina chefer om brister under Covidpandemin. Åtgärder vidtogs inte för att skilja på smittade och friska boende, vilket medförde att smittan spreds och ett flertal äldre dog. Till slut slog Stine Christophersen larm om bristerna. 

Attendo Care anklagade Stine Christopthersen för illojalitet för att hon hade meddelat uppgifterna till media och gav henne en skriftlig anmärkning. Två chefer på Attendo Care dömdes i tingsrätten och hovrätten för brott mot lagen om meddelarskydd. Domen har därefter slagits fast i Högsta domstolen. 

Sammanfattningsvis, om organisationen inte lyssnar på synpunkter från arbetstagarna kan det leda till att missförhållanden och brister inte åtgärdas. Att involvera kompetenta arbetstagare i beslutsprocesser resulterar i mer avvägda beslut och en bättre organisatorisk och social arbetsmiljö.

P-O Börnfelt, författare och föreläsare. Fil.dr.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.