I januari i år fick jag, som Sveriges första döva nämndeman, uppdraget som nämndeman vid Örebro tingsrätt. Tidigare har jag arbetat vid Södertörns tingsrätt. 

Det borde ha varit en möjlighet att bidra till rättvisan. Men i stället har jag, snart ett år senare, ännu inte kunnat påbörja mitt uppdrag – allt på grund av en strukturell konflikt om vem som ska bekosta svensk teckenspråkstolkning för uppdraget. 

Örebro tingsrätt har beslutat att de inte anser sig ha ansvaret och hänvisar i stället till Tolkcentralen i Örebro, medan jag står mitt emellan. Tolkcentralen i Örebro hävdar att det är tingsrättens eller Domstolsverkets ansvar att täcka tolkkostnaden.

Men i två andra domstolar, exempelvis Södertörns tingsrätt – har jag fått svensk teckenspråkstolkning bekostad. Även en annan döv nämndeman som i dag sitter i Göta hovrätt får sin teckenspråkstolkning betald. Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika mellan olika domstolar? 

Detta visar en orättvis spiral där ingen vill ta ansvar, och där vi döva lämnas utan rättigheter. Under denna kamp och tid har jag fått en smärtsam inblick i hur rättssystemet sviker oss döva. 

Diskrimineringslagen, som är tänkt att skydda oss döva, är påtagligt tandlös. Den skyddar arbetstagare – men vad händer med oss som tar uppdrag? Som döv nämndeman omfattas jag inte av lagen eftersom jag inte är anställd i Örebro tingsrätt. Jag faller mellan stolarna. 

Så vad gör jag? Ska jag anmäla både Örebro tingsrätt och Tolkcentralen till Justitieombudsmannen? För att få rätt måste jag bevisa att både tingsrätten och Tolkcentralen har brutit mot lagen, och det är där utmaningen ligger. 

Lagens tolkning är så snäv att det blir svårt att påstå att något fel har begåtts. Lagen sviker oss döva eftersom myndigheterna kan tolka den fritt, och detta möjliggör att diskriminering kan fortsätta.

Varken förvaltningslagen eller hälso- och sjukvårdslagen ger mig rätt att överklaga beslut om nekad ersättning för tolkkostnader. Hälso- och sjukvårdslagen är ingen rättighetslag utan är enbart skyldighetslag. Det innebär att jag inte kan kräva att Tolkcentralen ska bekosta teckenspråkstolkning i domstolen. 

Frågan kvarstår: Vem ska egentligen stå för min teckenspråkstolkning?

Detta är inte första gången jag drabbas, utan det visar på ett grovt systemfel som drabbar oss döva i samhället, där våra rättigheter är ofullständiga. Hur orättvist är inte detta? Så länge lagarna inte erkänner våra behov kommer vi döva att fortsätta diskrimineras. 

Och detta är ett mönster vi ser om och om igen – det är vi döva som tvingas betala priset. Vi döva är inte andra klassens medborgare. Lagen måste ändras, men vem hör oss? 

Isabel Engwall, Sveriges första döva nämndeman