Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Högre pension borde engagera facket

Kraftfulla åtgärder krävs för högre pension och det borde vara en viktig fråga för facket, skriver Åsa Lindestam, ordförande PRO, Pensionärernas riksorganisation.
Publicerad
En påse Pengar och Åsa Lindestam
Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen, skriver Åsa Lindestam Foto: Shutterstock/Anneli Nygårds
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enligt en ny opinionsundersökning från Sifo saknar åtta av tio svenskar förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. 

Ansvaret för att vi alla ska ha en dräglig tillvaro som äldre är ett gemensamt ansvar i samhället och ett statligt kärnuppdrag. Men medborgarna misstror statens förmåga att klara av ansvaret. 

I en färsk undersökning har vi frågat människor i vilken utsträckning de har förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. Svaret är hårresande för var och en som ser ett gott liv efter arbetslivet framför sig. 

Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg

Nästan åtta av tio svarande saknar förtroende för systemet i ganska eller mycket låg utsträckning. Kvinnor saknar förtroende för pensionssystemet i högre utsträckning än män. Misstron mot det orangea kuvertet är störst i åldersgruppen 30 till 49 år. 

Folk har inte fel. Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg. Den allmänna pensionens andel av slutlönen har sjunkit från 61 till 45 procent av slutlönen de senaste åren, enligt siffror från Folksam. Det gäller personer i årskullarna födda mellan 1938 och 1955 som gick i pension vid 65 åren 2003 till 2020. 

Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen. När det allmänna pensionssystemet inte levererar ökar trycket på tjänstepensionerna. Men om tjänstepensionerna ska ta en växande del av den totala pensionen krävs att mer löneutrymme tas i anspråk. Det innebär att arbetstagarna behöver avstå löneutveckling och andra förmåner för att få en vettig pension. 

Tjänstepensioner är en viktig del av den totala pensionen och ett gott argument för kollektivavtal på arbetsplatsen. Men avtalade pensioner varken kan eller bör ta över ansvaret för vår försörjning som pensionärer. Det allmänna måste stå för en tillräcklig pension.

Avtalade pensioner ska inte ta ansvaret för vår försörjning som pensionärer

PRO kräver åtgärder för högre inkomstpension för dagens och framtidens pensionärer. Vi menar att den allmänna pensionen i snitt ska vara minst 60 procent av slutlönen efter ett fullt arbetsliv. Detta är vad som utlovades av dagens pensionssystem när det sjösattes på 1990-talet. Ovanpå dessa 60 procent ska tjänstepensionen läggas. 

Två åtgärder krävs för att komma upp i tillräcklig allmän pension. Pensionsavgiften behöver höjas och ett sätt att använda pensionssystemets överskott till högre pensioner behöver införas. 

I dag är pensionsavgiften 17,21 procent av inkomsten. Den behöver höjas till åtminstone 18,5 procent. Det kan ske utan att anställningskostnaden blir högre för arbetsgivaren, till exempel genom att ta utrymme från den allmänna löneavgiften som redan betalas in. 

I dag finns ett betydande överskott i pensionssystemet. Systemets tillgångar är 13 procent större än åtagandet i form av framtida pensionsutbetalningar. Enligt prognoserna kommer överskottet att fortsätta växa. Pensionssystemet behöver en buffert, men den är redan stor nog. En gas i pensionssystemet innebär att överskottet kan höja pensionerna, en möjlighet som saknas i dag. 

Vi måste återupprätta förtroendet för vårt gemensamma pensionssystem genom högre pensioner för vanligt folk. Konkreta förslag finns. Nu krävs den politiska viljan. 

Åsa Lindestam, ordförande PRO

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl