Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Högre pension borde engagera facket

Kraftfulla åtgärder krävs för högre pension och det borde vara en viktig fråga för facket, skriver Åsa Lindestam, ordförande PRO, Pensionärernas riksorganisation.
Publicerad
En påse Pengar och Åsa Lindestam
Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen, skriver Åsa Lindestam Foto: Shutterstock/Anneli Nygårds
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enligt en ny opinionsundersökning från Sifo saknar åtta av tio svenskar förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. 

Ansvaret för att vi alla ska ha en dräglig tillvaro som äldre är ett gemensamt ansvar i samhället och ett statligt kärnuppdrag. Men medborgarna misstror statens förmåga att klara av ansvaret. 

I en färsk undersökning har vi frågat människor i vilken utsträckning de har förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. Svaret är hårresande för var och en som ser ett gott liv efter arbetslivet framför sig. 

Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg

Nästan åtta av tio svarande saknar förtroende för systemet i ganska eller mycket låg utsträckning. Kvinnor saknar förtroende för pensionssystemet i högre utsträckning än män. Misstron mot det orangea kuvertet är störst i åldersgruppen 30 till 49 år. 

Folk har inte fel. Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg. Den allmänna pensionens andel av slutlönen har sjunkit från 61 till 45 procent av slutlönen de senaste åren, enligt siffror från Folksam. Det gäller personer i årskullarna födda mellan 1938 och 1955 som gick i pension vid 65 åren 2003 till 2020. 

Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen. När det allmänna pensionssystemet inte levererar ökar trycket på tjänstepensionerna. Men om tjänstepensionerna ska ta en växande del av den totala pensionen krävs att mer löneutrymme tas i anspråk. Det innebär att arbetstagarna behöver avstå löneutveckling och andra förmåner för att få en vettig pension. 

Tjänstepensioner är en viktig del av den totala pensionen och ett gott argument för kollektivavtal på arbetsplatsen. Men avtalade pensioner varken kan eller bör ta över ansvaret för vår försörjning som pensionärer. Det allmänna måste stå för en tillräcklig pension.

Avtalade pensioner ska inte ta ansvaret för vår försörjning som pensionärer

PRO kräver åtgärder för högre inkomstpension för dagens och framtidens pensionärer. Vi menar att den allmänna pensionen i snitt ska vara minst 60 procent av slutlönen efter ett fullt arbetsliv. Detta är vad som utlovades av dagens pensionssystem när det sjösattes på 1990-talet. Ovanpå dessa 60 procent ska tjänstepensionen läggas. 

Två åtgärder krävs för att komma upp i tillräcklig allmän pension. Pensionsavgiften behöver höjas och ett sätt att använda pensionssystemets överskott till högre pensioner behöver införas. 

I dag är pensionsavgiften 17,21 procent av inkomsten. Den behöver höjas till åtminstone 18,5 procent. Det kan ske utan att anställningskostnaden blir högre för arbetsgivaren, till exempel genom att ta utrymme från den allmänna löneavgiften som redan betalas in. 

I dag finns ett betydande överskott i pensionssystemet. Systemets tillgångar är 13 procent större än åtagandet i form av framtida pensionsutbetalningar. Enligt prognoserna kommer överskottet att fortsätta växa. Pensionssystemet behöver en buffert, men den är redan stor nog. En gas i pensionssystemet innebär att överskottet kan höja pensionerna, en möjlighet som saknas i dag. 

Vi måste återupprätta förtroendet för vårt gemensamma pensionssystem genom högre pensioner för vanligt folk. Konkreta förslag finns. Nu krävs den politiska viljan. 

Åsa Lindestam, ordförande PRO

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam