Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Jag tillhör de få lyckliga överlevarna efter hjärtstopp. Det hände mig turligt nog utanför ett sjukhus 2006. Vid den tiden var överlevnaden cirka fem procent bland dem som drabbades.
Efter mitt hjärtstopp har jag engagerat mig i ämnet både lokalt, nationellt och internationellt. Allt började med en insamling till hjärtstartare i min egen kommun. Jag placerade ut de första åtta enheterna i kommunen och utbildade totalt över 100 personer i hjärt- och lungräddning.
Jag skrev insändare i dagspress om HLR och hjärtstartare och föreslog att skapa ett svenskt register. Civilförsvarsförbundet nappade och tog initiativet till registret som sedan togs över av Hjärt- och Lungräddningsrådet. Nu har det gått arton år och mycket har hänt sedan dess. I Sverige finns i skrivande stund drygt 23 000 registrerade hjärtstartare varav bara 5 000 är tillgängliga dygnet runt.
Utryckningstiden för ambulans är för lång
Varje år drabbas cirka 10 000 i Sverige av hjärtstopp och ungefär 600 överlever. Ska vi vara nöjda med det? Nej tyvärr inte, det finns fortfarande mycket att göra.
Behövs det fler hjärtstartare? Ja, ju fler desto bättre om de sprids geografiskt och registreras. Problemet är att utryckningstiden för ambulans ofta är för lång och då behövs lokala hjärtstartare att tillgå. Om inget har gjorts på 15 minuter efter stoppet så är det troligtvis för sent.
Om fler ska bli räddade måste människor känna till att hjärtstartare finns och var de kan hittas. Då måste de vara registrerade i hjärtstartarregistret. Först då kan andra hitta dem när hjärtstopp inträffar.
Speciellt viktigt är det i projektet SMS Livräddare. Det innebär att de som är utbildade i HLR registrerar sig i registret. Vid ett hjärtstopp ringer någon 112 och ett sms skickas från larmcentralen till de livräddare som är i närheten av den drabbade. Sedan skickas en livräddare till den drabbade och en annan för att hämta närmaste hjärtstartare i registret.
De flesta låser in sina enheter efter kontorstid
En annan viktig sak är att ta hand om de enheter vi har. Batterier och elektroder har ett ”sista förbrukningsdatum” markerat på enheten. Det är detta datum man ska hålla koll på och byta batterier eller elektroder när de blir för gamla.
Många tror att det är okej så länge lysdioden blinkar men detta betyder bara att enheten klarat sitt senaste självtest, inte att batteriet har tillräckligt med energi för de chocker som krävs. Även klistret kan vara för gammalt för att fästa på patienten. Det finns för många som inte kontrollerar sina enheter vilket innebär att det kan finnas livräddande verktyg som inte fungerar när de väl ska användas.
De flesta väljer att låsa in sina enheter efter kontorstid. I dag finns skåp för utomhusbruk. Dessa är upplysta, uppvärmda och larmade och det skickas sms eller e-post när någon öppnar skåpet och tar ut hjärtstartaren. Det skickas även en påminnelse när det är dags att byta batteri. Det finns också försäkringar som kan täcka risken för stöld och förstörelse. Alla som har en enhet inlåst bör fundera på en ny placering utomhus med tillgänglighet dygnet runt.
Låt oss hjälpas åt
Vad kan du göra för att hjälpa till? Hitta en hjärtstartare. Kontrollera att den finns med i registret och om inte, meddela ansvarig. Kontrollera att batteri och elektroder inte är för gamla. Det står alltid tydligt angivet, ofta på baksidan av hjärtstartaren. På min hjärtstartare hemma finns det en symbol för ett timglas och datum på baksidan av batteriet.
Låt oss hjälpas åt att se till att alla hjärtstartare registreras och att de har fungerande batterier eller elektroder så att fler drabbade kan få överleva. Både på jobbet och hemma.
Magnus Bäckström, överlevare från 2006
Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.
Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.
När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.
Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass
Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.
Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.
Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.
Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.
Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat
Så vad krävs för att ändra på situationen?
För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.
För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.
För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.
Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.
/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert
