Efter två och ett halvt års projektanställning blev hon uppsagd. Utan uppsägningstid. Jorunn Eggan tog då kontakt med sin SIF-avdelning i Västerås för att se om allt gått rätt till.

- Jag fick väldigt kort varsel, inte ens en vecka. Jag funderade på om det verkligen skulle gå till så här. Flera arbetskamrater uppmanade mig att gå till facket, och de tog tag i det direkt.
Strax innan uppsägningen hade Jorunn blivit sjukskriven. Hon gick in i väggen och mådde mycket dåligt. Att det ledde till att hon inte fick fortsatt anställning tror hon inte. Företaget hade diskuterat en flytt till Stockholm, och när den slutligen klubbades behövde de inte Jorunn.
- Det var väl den här otryggheten och ovissheten som det innebär att vara projektanställd som gjorde mig sjuk. Det gick fram och tillbaka med anställningsformen. I fem månader fick jag lön och arbetade utan att ha någon anställning.
Christina Johansson, på SIF i Västerås var den som tog hand om Jorunns ärende:
- Vi ansåg att Jorunn skulle betraktas som tillsvidareanställd, eftersom hon jobbat där så länge och inte var knuten till något särskilt projekt. Själva uppsägningen som sådan kunde vi inte säga något om, de skulle ju flytta. Men som projektanställd hamnar man ju utanför allting. Jag tror inte att arbetsgivaren hade insett vidden av det.
Det blev aldrig några långdragna förhandlingar. Företaget köpte fackets argument direkt. Jorunns anställning betraktades som fast och hon fick sex månaders uppsägningstid och pensionsförsäkring. De tre återstående månaderna av uppsägningslönen funderar hon på att använda till att friskskriva sig och söka jobb, eftersom, som hon säger:
- Det räcker att jag är 63 år, det är tillräckligt svårt att få jobb bara av den anledningen. Jag blir ju inte mer attraktiv som långtidssjukskriven.
Hon har inget emot projektanställning som sådan, men om hon ska ta det igen vill hon ha projektplan och ett givet mål. Och hon vill rikta en uppmaning till andra i samma situation.
- Jag tycker att man måste varna folk som arbetar i projektform. Man vet inte alltid vilka rättigheter man har. Men man ska veta att facket kan hjälpa till, säger Jorunn.

LINDA SVENSSON© siftidningen 2001