Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Rekryteringsbranschen borde apa efter e-handeln

Konsumenter är vana att jämföra utbud av produkter inför ett köp. Jobbsökare däremot förväntas söka jobb de knappt vet något om, skriver Sofia Edvardsson, som anser att dagens rekryteringsprocess är förlegad.
Publicerad
En hemsida med bilder på profiler. Till höger Sofia Edvardsson
Hur ska företag attrahera personal? Inte genom texttunga annonser, skriver Sofia Edvardsson Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Säg att du är ute efter en ny bostad. Men innan du bestämmer dig för vilken vill du förstås veta dina valmöjligheter. Så du jämför villor och radhus. Filtrerar bland priser och boarea. Och självklart svajpar du bland bilder på bostäder – både på insidan och utsidan.

Den här processen i vilken en konsument underbygger ett beslut kallas för discoveryfasen. Det är en undersökande fas där personen samlar in så mycket information som möjligt för att skapa sig en helhetsbild av sina valmöjligheter, och som sedan mynnar ut i ett beslut. Frågan är: hur smidig är den här fasen för jobbsökare?

Den som är intresserad av att byta arbetsplats kan i dag förvänta sig följande upplägg: Du går in på Platsbanken, knappar in den önskade rollen och möts av ett 50-tal rubriker i samma font. Själva annonsen är ofta texttung och fokuserar mer på dig än företagets erbjudande. Därefter skjutsas du vidare till en ny hemsida med eventuellt ännu mera text. Kanske vill du nu veta mer om företaget och tar då omvägen via företagets webbplats. Sen tillbaka till ansökningssidan där du behöver skapa ett nytt konto. Om du nu inte redan hunnit ge upp av ren tristess kanske du sparar länken till ansökningssidan och går in på en ny jobbannons med samma invecklade process.

Var är bilderna på kontoret och blivande kollegor?

Användarvänlighet är en viktig del av en beslutsprocess. Och är det något e-handeln är bra på så är det att skapa bra kundupplevelser. För människor har i dag höga förväntningar på den digitala upplevelsen. Förväntningar som rekryteringsbranschen sällan möter. Vad finns det till exempel för möjligheter att smidigt jämföra arbetsplatser och dess förmåner, jobbkultur och värderingar? Var är bilderna på kontoret? Blivande kollegor?

Vi har en generation på väg in i arbetslivet som vuxit upp med snabb, lättillgänglig och till största delen visuell kommunikation. Dessutom visar forskning att människor generellt har lättare att ta till sig information som är just visuell. Men trots detta är jobbdjungeln snårig, med texttunga annonser som inte berättar mycket om hur det är att jobba på företaget.

En plattform som Hemnet lockar framförallt inte de som är desperata efter ett nytt hem. Snarare är det hus- och lägenhetsnyfikna personer som lockas till plattformen. Varför? För att den är lättnavigerad, lättsmält och visuell. Och det blir både enkelt och roligt att spana på hus när du kan filtrera fram ett boende utifrån dina egna preferenser.

Rekryteringsprocessen i dag är förlegad

Ett jobb är inte en produkt, nej. Men likväl behöver företag sälja in sig själva.
De som väljer att visa upp en transparent och inbjudande bild av företaget i jobbannonsen kommer inte bara locka dem som verkligen behöver ett nytt jobb, utan även de jobbnyfikna. De som redan trivs på sitt arbete men som kan tänka sig att byta om rätt jobb dyker upp.

Rekryteringsprocessen i dag är förlegad. Framtidens jobbsökare kommer vilja utforska och jämföra jobb lika smidigt som de jämför bostäder. 
Det är mer än läge för branschen att börja apa efter e-handelns digitala processer.

/Sofia Edvardsson, rekryterare på Jobnet. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping