Det som börjar i världens största underjordiska järnmalmsgruva – här produceras varje år 26 miljoner ton malm – hamnar till slut på KK2, ett av LKAB:s tre kulsinterverk (tillverkning av järnpellets) i Kiruna. I en gigantisk trumma, eller det som heter kiln, bränner elden pellets i uppemot 1 250 grader. Pelletsen är malmen som innan den hamnar i trumman först sovrats, krossats, anrikats, filtrerats och rullats till små kulor. Det är en omfattande process innan malm blir till stål. Det är varmt, bullrigt och skitigt här inne på KK2. Hörselkåporna håller det värsta oljudet ute, men smutsen under naglarna är svårare att komma undan.

Wilma-Saga Persson, 21 år, mekaniker på LKAB:s förädlingsverk, rör sig vant i miljön. Den fuktiga värmen bekommer henne inte, hon gillar den rent av.

– Särskilt på vintern kan det vara skönt att komma in hit, säger hon.

Wilma-Saga Persson stämplar in klockan sex varje morgon och tar emot arbetsordern. Det är alltid några maskiner som måste underhållas och servas. Inte en dag är den andra lik, det är omöjligt att tröttna, tycker hon.

– Det är svinkul och väldigt varierande. Jag lär mig något nytt hela tiden.

Matilda Niemi, 30 år, ingenjör och underhållschef, är inne på samma spår. Hennes kontor ligger några hundra meter ifrån KK2. Till skillnad från Wilma-Saga Persson, som är ute i anläggningarna dagligen, så blir det en hel del tid vid skrivbordet för Matilda.

 – Men jag jobbar så nära verkligheten här ute. Uppstår det till exempel ett haveri, tar jag bara på mig hjälmen och går direkt ut till mina kollegor, säger hon.

För runt 20 år sedan hade Matilda och Wilma-Saga varit i klar minoritet på LKAB. Gruvnäringen, där kvinnor fram till 1978 var förbjudna att arbeta under jord, är fortfarande mansdominerad, men något har hänt.

Sedan början av 2000-talet har antalet kvinnliga anställda blivit fler och det har gått fort. Mellan 2005 och 2019 ökade andelen kvinnor i gruvindustrin från 6 till 17 procent. Teknikutveckling och gruvföretagens satsningar på jämställdhet och mångfald är några av förklaringarna. Att kvinnorna blir fler inom näringen märks på alla positioner inom LKAB, chefer som mekaniker, men också bland praktikanter från gymnasieskolornas yrkesprogram.

– I ledningen har vi också blivit fler, även om majoriteten fortfarande är män. Men det går framåt, säger Matilda Niemi.

På LKAB är andelen anställda kvinnor drygt 28 procent, vilket betyder att de är på god väg att uppnå målet på 30 procent till 2026. Men statistik är en sak – jämställdhet handlar om så mycket mer. Å ena sidan är det en bransch som skriker efter arbetskraft och satsar stort på att locka kvinnor. Å andra sidan är det fortfarande en mansdominerad värld med en ibland rå jargong som kan gå överstyr.

 – Det är överlag en macho-jargong här, även bland kvinnor. Jag är också en del av den. Så det är ju inte männen vi ska ändra här utan en jargong, säger Wilma-Saga Persson.

Matilda Niemi håller med. Det finns en kultur på arbetsplatsen där ett visst beteende hyllas. Man ska vara en ”doer”, skjuta från höften och inte gnälla. Återkoppling och reflektion premieras inte. Det är det hårda före det mjuka som gäller, upplever Matilda.

– Som tjej förväntas man ha skinn på näsan för att kunna arbeta här. Men varför ska jag behöva komma till jobbet med skinn på näsan?

Några anställda vi pratar med säger att det fortfarande finns män som inte vill handleda eller jobba med kvinnor. Men varken Matilda eller Wilma-Saga känner igen sig i den beskrivningen. Generationen som ansåg att gruvjobbet var för män har nog gått i pension, tror de. De upplever heller inte att det finns ett motstånd från vissa mot LKAB:s jämställdhetssatsningar.

– Nej, tvärtom. Men kanske en viss oförståelse, eftersom man upplever att allt väl är bra nu – tjejer jobbar ju här, säger Matilda Niemi.

Men allt är inte bra. Allvarligare händelser som sexuella trakasserier har förekommit, men där känner sig både Wilma-Saga Persson och Matilda Niemi övertygade om att arbetsgivaren har noll tolerans och skulle agera omgående.
I stället handlar det ofta om till synes ”små” saker som behöver påtalas och säkert kan upplevas som en baggis, menar Matilda. Som att män ibland tystnar mitt i en livlig diskussion i fikarummet när en kvinna kommer in. Eller att tjejerna har mindre omklädningsrum, trots att målet är att de ska bli fler. För att inte tala om arbetskläderna för kvinnor som inte fungerar i industrimiljö. Både Matilda och Wilma-Saga jobbar i herrarbetskläder, eftersom de är mindre tajta och byxorna inte är lika låga i midjan som dammodellerna. Annat kan vara att man tvingas argumentera mer för sin sak för att bli lyssnad till.

– Men just det, säger Wilma-Saga, tror jag beror mer på att jag är ung än att jag är tjej. I början fick jag bevisa att jag platsade och vissa pratade över huvudet på mig. Men till slut sa jag rakt ut: ”Jag har varit här ett tag nu, du ska veta att jag kan det här.”

Matilda har liknande upplevelser. Hon som har hållit i miljonbudgetar och underhållsstopp har trots det fått bevisa sin kompetens lite mer än vad en äldre manlig kollega hade behövt göra.

Vad gör ni när det händer?

– Jag försöker säga ifrån direkt eller ibland har jag skämtat tillbaka med samma mynt, säger Matilda Niemi.

Men det är inte alltid lätt att markera. ”Man tuggar och sväljer rätt ofta”, säger Wilma-Saga Persson. För man ids inte vara besvärlig eller framstå som känslig.

– Det är mycket lättare att säga ifrån om du ser att någon annan blir utsatt. Men det är svårare att agera om det är en nära kollega som beter sig olämpligt, säger Wilma Saga Persson.

Men för en tid sedan vägrade Matilda Niemi att bita ihop. En man busvisslade efter henne på jobbet. Hon blev arg, gav mannen fingret och fotograferade honom med mobilen. Sedan gick hon till Jan Carlsten, som är hennes närmaste chef. Han tog direkt kontakt med den berörda firman som var extern och de kom tillsammans fram till att mannen som visslat inte var välkommen tillbaka.

För Jan Carlsten är jämställdhet och mångfald hjärtefrågor. Han började på LKAB för 20 år sedan och han har bokstavligen sett och upplevt förändringarna – klimatet var ett helt annat förr.

– Men det var inte bara kvinnor det var jobbigt för – att våga vara öppet homosexuell fanns inte på kartan. Men resonemanget har mognat, det finns en medvetenhet som inte fanns då. I dag vet vi att utveckling och prestation blir bättre om vi är olika och inte bara ser ut som jag, en medelålders vit man, säger Jan Carlsten.

Men det som låter fint i teorin måste även fungera i praktiken. Det gör det inte alltid, erkänner Jan Carlsten. För en tid sedan satt han med några kollegor och ”klappade varandra på ryggen för att vi var så bra på det här med jämställdhet”. Då ringde Jan Carlstens mobil. Samtalet handlade om sexuella trakasserier på en avdelning där man var särskilt nöjd med just jämställdhetsarbetet.

– Jag tror att vi är väldigt fel ute om vi tror att allt är bra. Vi måste fortsätta jobba proaktivt, men också med hur vi agerar när något sker. Som när Matilda blev visslad efter.

 – Medarbetarna måste känna tillit till och förtroende för sin närmaste chef. De ska veta att arbetsgivaren agerar direkt, även om det tyvärr inte alltid sker, säger Jan Carlsten och fortsätter:

– Vi måste jobba med en arbetsmiljö där fler vågar ”speak up”. Där behöver jag er hjälp, eftersom jag inte kan se vilka utmaningar ni möter, säger han till Matilda och Wilma-Saga. De är överens om att jämställdhet är en fråga för alla, inte bara för tjejerna Men chefer har en nyckelroll, tror Matilda Niemi.

Om cheferna – som Jan Carlsten – tar frågan på allvar sipprar det ut i hela verksamheten. Matilda Niemi tänker också en del på hur hon påverkar arbetsmiljön som nybliven chef.

– Jag tänker ofta på 18-åriga Matilda när hon sommarjobbade i driften. Jag valde att gå eller skämta bort det när jag fick plumpa kommentarer eller en hand på benet. Det var svårt att säga ifrån då. Det är inte lätt i dag heller. Men nu kommer jag våga vara obekväm när det behövs.