Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Folkhälsan behöver nya förutsättningar 

Staten borde stötta arbetsgivare som vill arbeta mer med rehabilitering och förebyggande hälsoarbete, skriver Malin de Maré, Sverigechef på Avonova.
Publicerad 21 mars 2023, kl 06:00
Till vänster tärningar med glada och ledsna ansikten, till höger Malin de Maré, Sverigechef på Avonova.
Att fokusera på stödinsatser för psykisk ohälsa med särskild betoning på yngre personer i arbetslivet är en viktig pusselbit för att förbättra folkhälsan, skriver Malin de Maré, Sverigechef för Avonova.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Trenden när det gäller fysisk och psykisk hälsa i samhället är oroande, inte minst med minskad fysisk aktivitet och allt fler yngre människor som mår dåligt. Företagshälsovården arbetar redan i dag med att förebygga ohälsa, till skillnad från den offentligt finansierade hälso- och sjukvården som är inriktad på sjukdom.

Samtidigt kan vi bidra i ännu större utsträckning om förutsättningarna förändras. Nu är det viktigt att regeringen går vidare med förslag från tidigare utredningar, och stärker företagshälsovårdens möjlighet att bygga ett mer välmående Sverige.

Det finns anledning att fundera över svenska folkets mående under 2023. Inom företagshälsovården ser vi till exempel en utveckling med ökade beroendetester och rehabiliteringsinsatser när det gäller drogproblem. Vi ser även en utbredd psykisk ohälsa, inte minst bland yngre. Utöver personligt lidande innebär ohälsan även stora kostnader för både arbetsgivare och staten i form av sjukskrivningar och vårdbesök. Med de här växande utmaningarna för samhället, kan företagshälsovården spela en ännu mer viktig roll på vägen mot ett hållbart arbetsliv.

Vi ser en utbredd psykisk ohälsa

En utvecklad företagshälsovård handlar inte bara om provtagning, sjuktal och rehabilitering, utan lika mycket om att arbeta förebyggande för att skapa välmående medarbetare och hållbara arbetsplatser. Företagshälsovården gör redan i dag stora insatser för folkhälsan, men vi tycker också att fler människor runt om i Sverige bör få tillgång till stöd, vilket i sin tur kräver ett tydligare offentligt uppdrag som gynnar arbetsgivare.

Därför var det mycket positivt att den utredning som avslutades i slutet av sommaren 2022  föreslog ett tillägg till arbetsmiljölagen när det gäller företagshälsa. Bland annat ska lagen ha krav på att arbetsgivaren bedömer behovet av att anlita företagshälsovården i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

I nuläget bekostar arbetsgivaren alla insatser som företagshälsovården genomför, trots att resultaten gynnar hela samhället i form av en bättre folkhälsa. I värsta fall leder det nuvarande systemet till godtycklighet, där enskilda arbetsgivare kan prioritera hur de vill arbeta med dessa frågor. Tyvärr uppfylls inte alltid kraven i arbetsmiljölagen, vilket kan innebära att rätt insatser på arbetsplatsen och för enskilda medarbetare uteblir.

Det nuvarande systemet leder till godtycklighet

Visserligen finns en politisk enighet om vikten av ett hållbart arbetsliv, men samtidigt är verkligheten sådan att många organisationer inte har möjlighet att lösa de arbetsmiljö- och hälsoutmaningar de står inför. Vi kan inte ha en fortsatt situation, där vissa medarbetare är lyckligt lottade och har en arbetsgivare som erbjuder proaktiv företagshälsovård, samtidigt som andra går miste om hälsofrämjande insatser och löper högre risk för framtida sjukdom. Fler personer måste få tillgång till förebyggande hälsoinsatser via arbetsgivaren och det råder inget tvivel om att en vidareutveckling av systemet krävs.

Företagshälsovården är redo att bidra till ett hållbart arbetsliv i ännu högre grad, men då krävs politiska beslut som gynnar arbetsgivaren och deras medarbetare. Utöver det förslag på förebyggande arbete som den statliga utredningen lagt fram föreslår vi därför att följande delar utvecklas framåt:

  • Arbetsgivarnas roll i folkhälsoarbetet behöver stärkas genom ett nytt system för ekonomiskt stöd från staten.
  • Underlätta för småföretag med begränsade ekonomiska resurser att bedriva förbyggande hälsoarbete.
  • Genomför fler riktade subventioner till eftersatta branscher och låglöneyrken.
  • Inför särskilt stöd för de arbetsgivare som vill arbeta mer omfattande med rehabilitering.
  • Fokusera på stödinsatser för psykisk ohälsa med särskild betoning på yngre personer i arbetslivet.


/Malin de Maré, Sverigechef företagshälsan Avonova 

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen