Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Anställdas röst hörs inte i medarbetarenkäter

REPLIK. Poängen är inte att göra något utan att göra rätt och bra, skriver Peter Svensson i en debattreplik om medarbetarundersökningar.
Publicerad
Till vänster Peter Svensson, till höger ansikten med sura och glada miner
Så länge anställda inte har samma definition av vad till exempel stress betyder för dem, är det meningslöst att göra medarbetarundersökningar, skriver Peter Svensson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En vanlig uppfattning är att det stora problemet med kvantitativa medarbetarenkäter inte är själva enkäten i sig utan efterarbetet med resultaten. Detta är även Mårten Westbergs utgångspunkt i sitt försvar av medarbetarenkäter i Kollega (24 januari, 2023).

Denna tanke bygger på en övertro på mätningar av mångtydiga sociala och psykiska fenomen, såsom känslor, upplevelser och relationer, och i en naiv föreställning om språkets entydighet.

Jag är själv skeptisk till denna uppfattning. Mätningar och kvantifieringar kan var mycket problematiska i sig själva. Mätningar förutsätter nämligen en entydig och väletablerad definition av det som ska mätas. Låt oss som exempel ta mätning av blodtryck, ett exempel jag lånar från av Westberg. Blodtryck definieras och mäts som två mätvärden – det systoliska och diastoliska trycket – och enheten är mmHg. Detta är en definition som är etablerad inom vården. Det är också en definition som är entydig och det finns inget utrymme för tolkningar. Tryck är tryck. mmHg är mmHg. Det finns inte så mycket kvar att diskutera, mer än möjligen hur man ska gå till väga för att sänka trycket.

Olika individer menar olika saker när de talar om stress

Situationen är helt annorlunda när vi försöker mäta mångtydiga sociala och psykiska fenomen. Fenomen som ”stress” och ”respekt” (även ett exempel jag lånar av Westberg) saknar entydiga definitioner. Det finns helt enkelt inte etablerade och allmänt vedertagna definitioner av socialpsykologiska fenomen. Olika individer menar olika saker när de upplever och talar om stress och respekt. Innebörderna kan även skilja sig åt beroende på situation och sammanhang. Den stress som upplevs vid hög arbetsbelastning kan var av en annan art än den som uppstår vid tidsbrist eller förälskelse.

Ett annat sätt att formulera dessa problem med enkäter är att de har en väldigt låg validitet: de mäter helt enkelt inte vad de avser att mäta. Eller om man ska vara mer precis: I enkäter av detta slag vet man inte vad det egentligen är man mäter. Detta beror som sagt på att innebörden av mätobjekten –  till exempel ”stress” och ”respekt” är okänd för den som ska analysera. Återigen: för att kunna mäta krävs det en entydig innebörd av det som ska mätas.

Det kvalitativa samtalet är då ett mycket bättre alternativ. Inte för att det är möjligt att generalisera och summera, utan för att det gör det möjligt för oss att komma nära den enskilda medarbetarens erfarenheter. En mätning av hundratusen medarbetare betyder inget om man inte vet vad det är man egentligen mäter.  

En enkät tillåter inte individen att formulera sig 

Om vi verkligen är intresserade av hur människor upplever sin arbetsvardag fungerar enkäter dåligt eftersom de inte tillåter den enskilda individen att formulera sig med sina egna ord. Det finns inte heller några möjligheter att ställa fördjupande och klargörande frågor eller följa upp intressanta teman som kommer upp under samtalet. En skala lyckas aldrig fånga komplexiteten i mänskliga erfarenheter som ett väl genomfört kvalitativt samtal kan göra. Inom samhällsvetenskaperna är detta väl känt och det var därför kvalitativ metod ofta är ett bra alternativ till bredare statistiska undersökningar.

Westberg menar att medarbetarsökningen (och jag antar att han då menar kvantitativa medarbetarenkäter) är företagsledningens ”enda sätt att veta hur det är att jobba där ute”. Även om detta hade varit sant – för det är det inte eftersom det finns kvalitativa alternativ – så är det ett ganska svagt argument för att arbeta med den här typen av undersökningar. Ibland är det bättre att inte göra något alls, speciellt om alternativet är att göra något som inte fungerar särskilt bra. Poängen är inte att göra något. Poängen är att göra rätt och att göra bra.

/Peter Svensson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB