Det går för närvarande inte att begripa sig på livet och tillvaron. Jag förstår faktiskt inte ens mig själv. Ena stunden berättar jag för vänner att livet leker. Hur härligt det är att vi får umgås igen efter pandemin, vilken tur jag hade som fick tag i en av litteraturpristagarens böcker på bibblan dagen efter Nobelprisets tillkännagivande eller hur uppiggad jag blir av mina små joggingturer genom orangegula lövverk.

I nästa stund framstår det som ett mysterium att jag nyss kunde vara så sprudlande med tanke på att världsläget är fruktansvärt med krig i Ukraina, att protester i Iran slås ner av säkerhetsstyrkor och att tusentals människor är på flykt under extremt svåra förhållanden med sjukdom och undernäring i Sudan. Och snart hålls fotbolls-VM för herrar i Qatar där flera tusentals gästarbetare har dött under byggandet av arenorna.

Det är deppigt. Och jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati och inte sakna något av livets nödtorft. Men att jag skäms hjälper ju inte människorna i Sudan ett enda dugg.

Jag kravlar mig upp igen. Tröstar mig med att jag varje månad ger pengar till Läkare utan gränser – och de hjälper faktiskt människor i Sudan, på riktigt.

Jag hämtar kraft i det lilla livet, listar det jag har att vara tacksam för: att mamma och svärmor är pigga trots att de kommit till åren, att mjölken tar slut absolut hela tiden igen eftersom sonen kommit hem igen från jobb i utlandet och att jag kan gå på bio och se en bra film om David Bowie.

Och jag gläder mig åt mitt arbete, att vi här på Kollega bevakar viktiga och intressanta frågor som rör vardagen på jobbet. I det här numret kan du till exempel läsa om vad som gäller för nya las, hur den fackliga kampen på Apotea lett till bättre villkor och om arbetsplatsen där alla tjänar lika mycket.