Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Se till att pallra dig iväg och rösta!

Världen är sorgligt nog galen och demokratin kan tyvärr aldrig tas för given.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Jag minns tydligt när jag var liten och följde med mina föräldrar till vallokalen. Stunden var speciell, högtidlig. Jag antar att en del av lockelsen var hemlighetsmakeriet, det var spännande med de små båsen klädda med grönt tyg som de vuxna försvann bakom – bara deras ben och fötter syntes.

På valdagen gick det i min familj absolut inte an att komma sjavandes i noppiga mjukisbyxor eller urtvättade t-tröjor (som man sa på den tiden innan engelska begreppet t-shirts tog över). Nej, man skulle klä sig fint och pappa och mamma sa att man inte fick glömma att hälsa ordentligt på den som tog emot rösterna. Så gör jag fortfarande när jag går och röstar – hälsar artigt på röstmottagarna och ser dem i ögonen. Jag tänker att det är ett litet tack för deras arbete i demokratins tjänst.

Varje gång vi får chansen ska vi pallra oss iväg och lägga våra lappar i de där kuverten. Det är en uttjatad fras kanske: att vi inte kan ta demokratin för given. Men den är icke desto mindre sann. Jag menar, det är faktiskt bara drygt hundra år som vi haft rösträtt på riktigt i Sverige – innan dess var kvinnor uteslutna.

Varje gång vi får chansen ska vi pallra oss iväg och lägga våra lappar i de där kuverten

Och världen är ju tyvärr galen: på så många platser går det åt fel håll med krig, militärkupper och auktoritära ledare. Kvinnor och flickor tappar sina rättigheter, oppositionella försvinner, journalister fängslas och mördas för att de vill berätta som det är – demokratin är så skör, det får vi aldrig glömma.

Så vare sig du väljer utifrån ideologi, taktik, en hjärtefråga, för att du har förtroende för en viss politiker eller genom att vaska fram ”det minst dåliga alternativet” – gå och rösta!

Om du vill veta hur de olika partierna tänker kring arbetsmarknaden kan du få hjälp av oss på Kollegaredaktionen för vi har frågat om deras syn på a-kassa, karensavdrag, arbetstidsförkortning, familjevecka samt psykisk ohälsa och stress i arbetslivet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.