Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Chefen är ingen terapeut

När medarbetare mår dåligt vill man som chef försöka hjälpa. Men ibland gäller det i stället att stå ut med att göra ingenting.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Nu går jag mer sällan i fällan men som ny chef blev jag ibland ”emotionellt kidnappad”. Min empati för medarbetare som av olika anledningar mådde dåligt blev för stark, vilket ledde till att jag inte alls hjälpte dem. För jag är ju ingen terapeut. Dessutom påverkade det min egen hälsa negativt, när jag utan framgång försökte lösa problem som bara personen själv kunde ta tag i.

Jag tror att många chefer brottas med den där balansen just nu. Det pågår ett fruktansvärt krig och det påverkar oss alla, även på jobbet. Hur ska chefen stötta medarbetare som känner stark oro? Det jag har läst mig till är att man ska lyssna, låta oron få komma fram – den är ju naturlig.

Min empati för medarbetare som av olika anledningar mådde dåligt blev för stark

 

Det kan vara bra att påminna om vikten av återhämtning och tipsa om att ta paus från nyhetsflödet, att styra bort från negativa tankar. Man kan se till att samla gruppen för social samvaro. Och förstås ha ett extra öga på om någon får det tufft, så där så att stressen verka ta över. Då kan stöd utifrån behövas.

Men det handlar också om att stå ut med att du som chef inte kan fixa allt. Att släppa, att göra ingenting kan ibland vara det rätta – även om det går emot din instinkt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.