Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen tackar dig när du går in i väggen

Resultatet av att jag tog på mig ansvaret att rädda upp projekt ledde till att företaget jag jobbade för aldrig behövde lösa sina verkliga problem. De behövde aldrig anställa fler eller göra färre projekt för jag var ju där. Kvällar, helger och semestrar, skriver Matilda Schmachtl.
Publicerad
Utbrända tändstickor. Matilda Schmachtl
Om de anställda ständigt släcker bränder som företaget skapar behöver de inte fundera på vad som inte fungerar. Foto: TT/ Gorm Kallestad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi står inför ett strukturellt problem i dag: arbetsplatser bränner ut sin personal. 2022 förväntas andelen sjukskrivningar som beror på psykisk ohälsa komma upp i 45 procent. Det innebär att kostnaden för sjukskrivningar som är orsakade av psykisk ohälsa kommer närma sig cirka 30 miljarder kronor för Sverige

Jag kan i mitt jobb se hur företag satt i system att utnyttja och exploatera gratis arbetskraft i form av praktikanter. Personer som kommer ut i arbetslivet för första gången och får höra att jobba dag och natt är priset som du måste betala om du vill “lyckas i den här branschen”.

Att du jobbar på ett ohållbart sätt är aldrig lösningen

Tyvärr är detta är bara toppen av isberget och prognosen ser inte ljus ut. Personer skriver till mig på Linkedin varje vecka och berättar om sina ohållbara arbetsbelastningar och dåliga chefer. Jag tycker det är skrämmande hur många som drabbas och får leva med konsekvenserna av giftiga företagskulturer och ohållbara arbetsförhållanden.

Med det sagt så vill jag trycka på att situationen inte betyder att du som individ står helt maktlös. Bara för att det inte är ditt fel, betyder det inte att du ska undvika att ta ditt ansvar. Du måste ta ansvaret för dig själv och att du lever ditt liv på ett sätt som är hållbart över tid, för din egen skull.

Lita på mig när jag säger att du jobbar och lever på ett ohållbart sätt är aldrig lösningen. Det kan kännas som att du löser alla problem när du jobbar på som en galning men så är inte fallet, jag lärde mig det den hårda vägen.

Företaget behövde aldrig anställa fler eller göra färre projekt för jag var ju där

Resultatet av att jag tog på mig ansvaret att rädda upp projekt till vilket pris som helst, ledde till att företaget jag jobbade för aldrig behövde lösa sina verkliga problem. Företaget behövde aldrig anställa fler eller göra färre projekt för jag var ju där. Kvällar, helger, semestrar.

Det var jag som fick betala priset när jag inte längre orkade. Självklart måste strukturella förändringar ske hos företag och arbetsgivare för att de ska ta sitt ansvar, men jag vill att du tar ditt i dag.  Jag vill att du tar dig en rejäl funderare över vad som funkar och inte på din arbetsplats. 

Att du sätter gränser. 

Att du tar ärliga och modiga konversationer med kollegor och chefer. 

Att du jobbar rimliga tider. 

Att du inte öser på med uppgifter utanför din arbetsbeskrivning. 

Att du säger upp dig när situationen är ohållbar.

Helt enkelt: Att du tar beslut som är rätt för dig och ditt välmående, även när det tar emot. Bygg upp styrkan att göra djärva saker inte styrkan att uthärda.

/Matilda Schmachtl, terapeut och coach på Efflect. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell