Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Livförsäkring som inte gäller alla

Ett yrkesliv av inbetalade hundralappar till livförsäkringen. Men efter 86 års ålder slutar den gälla, så vad händer då med pengarna? undrar Rolf Holmqvist.
Publicerad
ett gammalt par blickar ut över sjön. Rolf Holmqvist.
Varför ska man betala in till en försäkring som slutar att gälla när man uppnått 86-års ålder. Den frågan ställer sig Rolf Holmqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Livförsäkring tecknar man för att ge efterlevande ekonomisk hjälp till begravningskostnader och så vidare när man själv dör. I senaste numret av Kollega nämns försäkringar dessutom som ett av fem skäl till att gå med i facket.

Själv gick jag med i SIF 1968 och har under årens lopp varje månad betalat cirka en hundralapp för livförsäkringen. Först till försäkringsbolaget Förenade Liv som administrerade Unionens medlemsförsäkring och sedan 2015 till Bliwa.  Livförsäkringen är numera för min del ett halvt basbelopp tror jag. Inbetald försäkringsavgift från mig har efter alla år troligen vuxit till över hundratusen, när ränta på ränta har beräknats.

Ska jag omgående börja spara till kistan själv?


Nu har jag uppnått 80 års ålder och mår relativt bra. Jag är aktiv och ser fram emot många kommande värdefulla år. Men nu till dilemmat. När jag senast skulle betala min livförsäkring upptäckte jag att den upphör att gälla när jag fyller 86 år. Hur kan detta vara möjligt? Har jag läst fel? Eller betalas beloppet ut i förskott om jag överlever denna åldersgräns?

Om inte blir min fråga: skall jag omgående börja spara till kistan själv och känna mig blåst på alla inbetalda avgifter?
Eller skall jag fortsätta och betala samt tro på en mer begränsad livslängd. Vanligtvis gäller väl en försäkring så länge man betalar avgiften?

Systemet gör mig besviken och jag förväntar mig ett förklarande och vägledande svar från någon ansvarig.

/Rolf Holmqvist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling