Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör fysisk aktivitet obligatorisk

Chefer borde ta sitt ansvar och få fysisk aktivitet att bli lika självklart som att delta i möten, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Att utnyttja sin friskvårdstimme ska inte innebära att jobba ikapp tiden senare, skriver forskaren Jessica Norrbom och hälsoentreprenören Nicholas Roman. Colourbox/Denise Lissert/Challengize
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nyligen gick Arbetsmiljöverket ut med att de ska granska landets stillasittande genom inspektioner på 1 800 arbetsplatser. Arbetsgivare som inte fokuserar tillräckligt på medarbetarnas hälsa riskerar att få en varning. Att vi behöver rörelse för att må bra är ingen nyhet men trots det utgör stillasittande en av de vanligaste orsakerna till arbetsrelaterade besvär och ohälsa.

Vår uppmaning till chefer är att undvika alla typer av quick fix och i stället gå till botten med hur utrymme för rörelseglädje skapas och bana väg för ett långsiktigt arbete med medarbetarnas fysiska hälsa. Vad är det som gör att många av oss kämpar så med att få in rörelse i vår vardag, när vi är medvetna om alla fördelar det för med sig? Brist på tid svarar vissa. Det är svårt att ta sig över tröskeln eftersom alla måsten suger ur glädjen, svarar andra.

Enligt Folkhälsomyndigheten består svenskarnas dagar i genomsnitt av femtioåtta procent stillasittande, trettioåtta procent lågintensiv rörelse och endast fyra procent rörelse på en hälsofrämjande nivå. I ett land som mår allt sämre till följd av inaktivitet har varje arbetsgivare ett viktigt ansvar att ta. Och tillhör ni dem som undrar hur ni ska hinna få in fysisk aktivitet i ert redan pressade schema – ja då är ni antagligen de som är i störst behov av en hälsosatsning.

Som svar på hur vi möter upplevda hinder – tidsbrist och en känsla av hög tröskel – vill vi poängtera att sättet vi arbetar på är avgörande. Låt oss utveckla: Att en god ledare är en förebild som visar vägen för sina medarbetare är nog alla eniga om. Samtidigt ser vi på många håll att ledningsgrupper behöver bli bättre på att leva som de lär.
 

Att förespråka work life balance är bra– men det blir  motsägelsefullt om chefen själv inte deltar

Att förespråka work life balance är ett steg i rätt riktning – men det blir motsägelsefullt när chefen själv inte deltar under de fysiska aktiviteterna på grund av tidsbrist – eller skickar mail under kvällar och helger. Arbetet måste börja från toppen. Dels för att lyckas inspirera medarbetarna, dels för att cheferna själva ska ha kraft nog att utföra sitt uppdrag väl. Vårt första tips är därmed att skapa utrymme för fysisk aktivitet.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp, det ska medföra en upplevelse av
energitillskott, ökad koncentration, produktivitet och kreativitet. 

När ni tagit er förbi det första hindret, är det dags att ta er an utmaningen med att skapa regelbundna och långsiktiga träningsvanor. Här vill vi lyfta två aspekter. Det ena handlar om att skapa förståelse för hälsofördelarna med träning - som ett superpiller vi alla behöver. Precis som att vi borstar tänderna varje dag för att undvika hål behöver vi röra på oss för att kroppen ska fungera och för att minska risken för sjukdom.

Att utnyttja en friskvårdstimme ska inte medföra en känsla av att behöva jobba ikapp

Konditionsträning är som medicin för både hjärta och hjärna och bidrar bland annat till elastiska och friska kärl vilket har effekt på hälsan. Forskning visar sänkt blodtryck hela tolv till tjugofyra timmar efter ett träningspass och förbättrad blodsockerreglering upp till fyrtioåtta timmar efter avslutat träningspass.

Vill vi åt de mer långsiktiga effekterna är en rekommendation att ta träningspillret varannan dag. Regelbunden träning medför bland annat sänkta nivåer av stresshormoner och bättre sömnkvalitet vilket gör gott för medarbetares stresstålighet och återhämtning. Detta leder oss in på den andra aspekten – att få varje medarbetare att hitta sitt lyckopiller.

Du har säkert hört löpare tala om runners high? När vi rör på oss kickar hjärnans belöningssystem igång och frigör olika lyckohormoner. Dopamin som får oss att känna tillfredsställelse, endorfiner som har en smärtlindrande effekt och oxytocin som ökar vårt välbefinnande.

Men trots lovord från löpareliten, eller psykiatern Anders Hansens jämförelse av fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel, så får många ångest bara av tanken på attge sig ut och springa. När vi talar om träning behöver vi därför lyfta att det ska kännas både glädjefyllt och utmanande. Särskilt tufft är det innan du kommit över den berömda tröskeln, det vill säga innan du förbättrat din kondition.

Därför gäller det att inspirera varje medarbetare till att upptäcka sin personliga rörelseglädje. Det kan handla om att springa i en vacker naturmiljö med en kollega i stället för på löpbandet eller att byta ut ett klassiskt möte över Zoom mot walk-and-talk. 

I dagens samhälle där artiklar och inlägg på sociala medier om hälsohets är vanliga är det förståeligt att många fastnar i negativa tankar när det kommer till träning. Därför är det dags för ett krafttag. Vi vill se fler ledningsgrupper sätta mål kopplat till att varje medarbetare ska hitta rörelseglädje. Och vi vill se fler göra det genom att erbjuda en buffé av olika aktiviteter som låter alla medarbetare delta efter sina förutsättningar.

Gör det för dig själv, för organisationen och för folkhälsan. För dagsformen, nattsömnen och framtiden. En ökad lönsamhet och bättre livskvalitet väntar runt hörnet.

/ Jessica Norrbom, forskare i fysiologi och författare 
Nicholas Roman, hälsoentreprenör, vd och grundare av Challengize

 

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag