Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Tillit måste förtjänas

Har du varit i en grupp med dolda agendor och misstro? Du vill bara få stopp på det snabbt, få medarbetarna att lita på dig som chef och på varandra. Men det finns ingen så kallad quick fix. Tillit måste växa fram, och för att det ska hända krävs öppenhet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Christopher Hunt
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Chef & Karriär och Kollega. Christopher Hunt

”Suck, nu har chefen varit på kurs.” Det är väl en klassisk reaktion när du som chef kommer tillbaka efter utbildning, fast besluten att testa en ny modell för coachning eller ett upplägg för konferensens idéarbete eller vad det nu kan vara. Men så bottnar du inte helt i metodiken och det märks såklart och därför blir det bara ett försök och sedan gör du som vanligt igen.

Jag erkänner att jag har varit på kurs och tänkt att de så kallade verktygslådorna som presenteras är ”mycket väsen för lite ull, som gumman sa när hon klippte grisen”. Men det finns också guldkorn: modeller som tydliggör hur vi människor fungerar tillsammans.

Ett sådant exempel är öppenhet- och tillitspiralen. Den visar att ju mer öppenhet det finns i en relation eller grupp, desto starkare blir tilliten. Och tvärtom: tillit föder öppenhet. Som leder till mer tillit, och så vidare i en positiv spiral.

Om chefen är öppen ökar medarbetarnas tillit. Inte på stört, det räcker inte att säga: du kan lita på mig. Tillit måste förtjänas. Men väl där så funkar utveckling bättre, med färre misstankar om dolda agendor och mer samarbete. Läs vår artikel om tillitsbaserat ledarskap så får du tips på vägen mot större öppenhet och mindre kontroll.

Läs mer: Så funkar tillitsbaserat ledarskap

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.