Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Unionen missar bollen

Att kategoriskt säga nej till att se över Märket är anmärkningsvärt. Och att hänvisa till lönekartläggningar som bevis på att man jobbar för jämställdhet är ett spel för galleriet – många företag gör dem inte, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Att hänvisa till lönekartläggningar är att ducka frågan om att förändra synen på Märket, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: Unionen står upp för lika löner

Förbundsordförande Martin Linder kliver fram och berättar tydligt hur Unionen står upp för kvinnors löner genom att bland annat kämpa för att alla arbetsgivare ska genomföra lönekartläggningar varje år, att få DO att ha mer tillsyn, förändra diskrimineringslagen och göra delar semidispositiv och arbeta för ett mer föräldravänligt arbetsliv men missar helt poängen i det jag säger.

Nämligen att så länge normen i märket utgår från en mansdominerad bransch sänder Unionen ut signalen att det viktigaste arbetet är det som utförs av industrin, det vill säga av männen.

Dessa signaler omvandlas sedan till de normer och strukturer som återspelas i våra fikarum och i hela samhället.

Normen säger att industrin är viktigt och skapar pengar vilket betyder att normen samtidigt säger att allt som inte skapar saker och genererar pengar är onödigt och inte lika viktigt, det vill säga vården och andra så kallade klassiska kvinnoyrken är underställda industrin.
 

Sen vet Martin lika väl som jag att långt ifrån alla företag genomför lönekartläggningar även om det är lagstadgat samt att då kartläggningen genomförs är den undermålig och utan egentlig påverkan i slutändan. Den blir de facto ett spel för galleriet och något företaget kan sätta “check!”på och sedan påstå sig ha arbetat ordentligt med jämställdheten.

Det Martin, som förbundsordförande, borde backa tillbaka till är just vilka normer vi har idag och vilka vi vill ha i morgon och hur vi kan arbeta för att faktiskt skapa reell förändring. Märket till exempel sänder ut samma signaler idag som det gjorde 1997 och borde således ses över. De normer och strukturer vi hade då är inte representativa för det samhälle vi har idag och framförallt inte för det samhälle vi vill ha i morgon och att då, så kategoriskt, säga nej till att ens fundera på att se över märket är ganska anmärkningsvärt.

Hela samhället går framåt och moderninseras men inte märket? Det är en helig ko som ingen ens ska fundera på att förändra?
Följdfrågan blir helt klart, att Unionen i alla lägen påstår att allt kan bli bättre....men gäller inte det märket?

/Susanne Persson Unionenmedlem, upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige