Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Gör det brottsligt att mobba på jobbet

Mobbning är allvarligare än skvaller i kafferummet. Det är ett övergrepp och bör hanteras genom rättsväsendet, skriver Mats Jonsson, ordförande för organisation mot mobbning, OMM.


Publicerad
Shutterstock
I ett modernt samhälle borde mobbning vara straffbart, inte hanteras genom förhandlingar, anser Mats Jonsson, ordförande för organisationen mot mobbning, OMM. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Organisation Mot Mobbning uppfattar vi att mobbningen ökar i arbetslivet. Därför fortsätter vi att kräva att mobbning ska klassas som ett brott i brottsbalkens mening. Vi definierar mobbning som utstötning av en person ur en social gemenskap som är av väsentlig betydelse för denne. Den som initierar och deltar i sådan utstötning ska kunna lagföras och dömas till böter eller fängelse. Detta motiverar vi med att tillhörigheten till grundläggande sociala gemenskaper är livsviktig för människan.

Mobbning får alltid mycket allvarliga följder för såväl offret som för arbetsmiljön. Den som blir utsatt lider skada psykiskt, ekonomiskt och socialt, den senare förgiftas för lång tid framåt. Sammantaget innebär detta, att mobbning är ett mycket stort samhällsproblem och medför stora kostnader.

Mobbning har väl alltid funnits och det finns många bidragande orsaker till att den uppstår. Det finns naturligtvis alla möjliga skäl till att en person vill röja undan någon annan. Dessa skäl är mer eller mindre osakliga, grundade på känslor av makt och hot, eller på rena vanföreställningar.

En bidragande faktor i mobbningens utbredning i dag är säkert också den trend i arbetslivets organisation som  innebär att verksamheter, som traditionellt har styrts på ett kollegialt sätt, som skolan, vården, universitetsvärlden, kyrkan med flera, omvandlas till hierarkier. Den som tidigare var bland jämbördiga kolleger förvandlas till chef med långtgående befogenheter och delegationer.

Samtidigt minskar också inflytande och insyn hos styrelser och förtroendevalda då man överlåter till chefer att på egen hand svara för personalförsörjningen. I detta läge kan maktkamper lätt uppkomma då en chef med hjälp av mobbning röjer undan dem som av vilken orsak som helst väcker hans eller hennes misshag eller då ett medarbetarlag sluter sig samman och mobbar chefen.

Mobbning är något vida mer allvarligt än skvaller i kafferummet. Det handlar om övergrepp och psykiska våldsbrott. I ett modernt rättssamhälle hanteras våldsbrott inte genom förhandlingar mellan de inblandades företrädare eller anförvanter, utan genom rättsväsendet.                                                                                                                                               

/ Mats Jonsson, ordförande för organisationen mot mobbning, OMM.


Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind