Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Inte bara videomötenas fel
Distansjobbandet har satt käppar i hjulet för kreativiteten. Först skyllde jag på alla videomöten som slukar energi, men nu tänker jag att det kanske är lite mer komplicerat än så.
Som många andra ställde vi om i mars och började jobba hemifrån. Det gick bra men har också inneburit sämre ergonomi och mer stress. Och för egen del har det skavt att inte hitta samma motivation och kreativitet som vanligt.
Jag har tänkt att det beror på att jag inte möter jobbarkompisarna fysiskt, något som brukar ge energi och nya idéer. Medan de många videomötena snarare dränerar.
Men sedan började jag fundera på om orsaken kanske är lite mer komplex. För vi befinner oss i en stor förändring. Från en dag till en annan blev vardagen helt annorlunda. I förändring, särskilt om den sker snabbt, hamnar vi människor först i förnekelse (enligt psykologisk teori). Vi försöker låtsas som om tillvaron är eller snart ska bli som vanligt. Det kan också hjälpa oss att blockera oro när vi intalar oss att allt kommer att ordna sig.
Nästa steg efter förnekelsen blir förvirring: vi vet inte hur vi ska göra, det känns som kaos, struktur saknas och vi blir otrygga. Men till slut behöver vi gå vidare, i stället för att hoppas att saker ska bli som förr. Och även om pandemin inte kommer att vara för evigt måste vi kanske hitta ett nytt, tillfälligt, normalläge. Då kan vi förhoppningsvis få snurr på kreativiteten igen.
Nu går 2020 mot sitt slut, jag önskar dig fina jul- och nyårshelger trots att de väl inte heller lär bli som de brukar.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
